Hej på er igen och tack för alla fina kommentarer som jag fått på mina tidigare blogginlägg.  Förlåt vill jag börja med att säga för att jag varit så dålig på att skriva, men anledningen har varit att jag är i slutskedet av planerandet av Tattoo Meltdown.

Som sagt var jag börjar närma mig slutet av planerandet av detta års mässa och allt flyter på som det ska, förutom att jag har för mycket i huvudet….mitt eget fel, jag vill ju att allt skall bli bättre än bra.

Jag kommer att skriva ganska kort denna gång då jag känner att jag inte riktigt kan tänka på något annat än mässan, min studio Amigo Ink som för övrigt har blivit med en tatuerare till. Gustavo Viani (AKA Pinky) bestämde sig för att flytta till lilla Trollhättan från stora Barcelona och det är jag otroligt glad över.

När jag ändå pratar/skriver om  lilla Trollhättan och hur folk tar sig hit av en eller annan anledning så vill jag bara passa på att presentera de representerade länder på mässan. Ja vad säger man när man får besök av tatuerere från Argentina, Spanien, USA, Holland, Mexico, Japan, Norge, Danmark och förstås våra fantastiska artister från Sverig. Jag blir helt tårög när jag tänker på det.

Nu skall jag fortsätta med att planera men jag lovar om inte innan mässan så kommer jag definitivt att skriva längre och mer. Jag kommer då lägga fram korten och visa/berätta för er alla hur Tattoo Meltdown föddes!!!!!

Jag hoppas jag ser er alla i Trollhättan i Februari!!

Stay Inked

Love & Respect
Mardo

Att planera en mässa innebär många sömnlösa nätter, både för mig och min sambo. Jag håller henne vaken genom att svära men när hon väl somnar så hålls jag själv vaken genom att jag hela tiden har mässan i mina tankar. Vad skall göras, hinner vi, vad skall vi göra bättre, har banden allt dom behöver, finns allt till alla utställarna  o.s.v.

Men trots det jobb som man lägger ner, alla sömnlösa nätter, allt blod allt svett å alla tårar så har man varje gång på efterfesten fått bekräftat att det man gör nog är ganska bra. Man tittar runt i lokalen där efterfesten håller till och ser alla glada positiva människor  skåla och skratta….. Då känner man i hela kroppen att detta skall jag nog göra igen!!!

Vänner för livet.
Man har under åren fått lära känna ett gäng underbara människor som om och om igen har bevisat att dom är allt annat än ytliga. Människor som ställer upp, människor som vill en väl.

Det jag vill komma till är att  Trollhättan som stad är allt annat än positiva till mässan och trots att jag år ut och år in drar hit tusentals turister, jag fyller hotellen, krogarna, butikerna får massor att göra så vill Trollhättan inte kännas vid mässan. Det känns otroligt tungt att jobba i motvind hela tiden och många gånger har jag velat ge upp.
Det är inte folket i Trollhättan utan det är Trollhättans kommun, det är olika myndigheter, politiker m.m.

Inför i fjol så skrev jag personliga brev till olika så kallade viktiga personer på myndigheter  i Trollhättan, där jag berättade lite om vad mässan var för något och att jag hade skrivit upp deras namn i kassan så att det bara var att traska dit och se spektaklet. Jag skrev att jag vill bjuda in dem för att dom skulle se hur rumsrent och ofarligt det var, ville att dom skulle uppleva mässan innan dom kunde döma den.

De så kallade viktiga personerna dök inte upp, dom kunde inte ens lägga en minut på att skriva ett mail där dom svarade att dom inte skulle komma. Så där har ni nivån gott folk på va Trollhättans elit tycker om mässan…..
Men när jag står där och väger fram och tillbaka om jag skall fortsätta eller ej så är det någon kollega eller vän som drar upp mig å säger att:  – Det här fixar du Mardo!!

Fortsättning följer…..

So til´next time……………..

Jag menar en ligger på sjukhus efter en allvarlig olycka, börjar planera en mässa å vips 6 år senare så gör jag sjätte upplagan av  Tattoo Meltdown.

Jag sa i det tidigare inlägget att jag gör allt själv, det stämmer till en viss del…. All planering, marknadsföring, kontakt och allt annat tjafs görs av mig, men när mässan väl skall öppna så har jag ett gäng fantastiska människor runt mig.

Min personal är guld värda, dom lägger sin ner själ i att allt skall flyta på så bra det bara går. Vissa har varit med från början å vissa har dykt upp under resans gång.

När det kommer till personalen så har vi ju Micke den lilla spjuvern som alltid verkar charma publiken, vi har söta Tina, Anders (AKA Mr Stiff), Emil min personalansvarig som ibland blir kallad mini Hitler ha ha h a, men faan han får saker gjorda, Henke, Malin och Lisa som utgör grundgruppen för min personal.

Några trodde på mig!
Det var några  människor som trodde på mig, eller så ville dom kanske bara deltaga för att se mig misslycka, va vet jag ha ha ha !!! Tror visserligen på det förstnämnda. Vår allas Porky Pete var med från början och han envisas med att komma år ut å år in (Tack som faan) Rana A, Jörgen ström, David från Act Tattoo är fortfarande kvar  och jag hoppas att dessa envisa jävlar vill vara med resan ut.

Alla som kommer å jobbar, jag tror knappt att det är sant själv….jag menar studios, butiker, band m.m reser från hela Sverige, från hela världen för att mötas upp i lilla Trollhättan en mörk helg i februari, faan det är stort!!!

Meltdown började på samma ställe som vi fortfarande håller till i, men då var det bara en liten hall. Jag hade bjudit in 12 studios tror jag om jag inte minns helt fel. (har tyvärr inte så mycket sparat från första meltdown) Alla dök upp utom en studio, jag hade en piercare, ett gäng butiker och en supplier.  3 band spelade också under helgen. Det var en ganska liten mässa men gud vilken stämning, vi hade så jävla roligt och det var ändå ca 1500 besökare som hittade dit.

Tatuerarna jobbade så fingrarna glödde, alla butiker som var där sålde bra å alla verkade nöjda! Vardagen kom å jag ville ringa alla å fråga hur dom upplevt det hela, om dom hade idéer, jag sökte tips för att kunna göra det bättre till nästa gång.

Jag fick en jäkla massa tips och glada röster i mitt öra när jag ringde runt men en grej som fastnade ordentligt var att samtliga sa att ok,  det var en liten mässa men med en familjär stämning.  Det är något som jag strävat hårt efter att bibehålla.

Jag skall  försöka hålla mig kort men något som jag strävar efter med min mässa är att alla skall trivas, det skall vara en mässa som pensionären, barnen, föräldrar ja va fan alla skall kunna trivas på. Jag vill visa att vår bransch, tatuering inte är farligt…..som tyvärr allt för många enligt min mening fortfarande tror.
Möter attityden dagligen i mitt planerande…….

Jag minns väl när min sambo Lisa första gången var med för 2 år sedan. Hon var jätte nervös innan över att träffa alla, dels för att jag mer eller mindre från dag 1 som vi träffades hade berättat om mina kollegor och vänner som jag så gärna ville att hon skulle få träffa…men framför allt var hon nervös över ( har hon berättat nu i efterhand ) att hon inte skulle passa in.

Skulle de tycka att hon inte hörde hemma här??? Men hon fick ett välkomnande utan dess like…eller som hon sa: “Det var ingen som hade behov av att döma mig från  mitt yttre eftersom antagligen e alla andra så jävla trötta över att många andra dömer dem snabbare än bläcket hinner torka.”

So til´next time……………………

Jag skall kanske börja med att presentera mig, jag som skriver heter Mardo och är som det så fint heter grundare till Tattoo Meltdown i Trollhättan. Jag är sambo med Lisa, pappa till tre pojkar i åldrarna 4 mån, 9 & 13 år, jag äger studion Amigo Ink där jag jobbar tillsammans med mina amigos Ed perdomo, min sambo Lisa och vår lilla studiobiatche Tor.

Tänkte med denna lilla blogg försöka berätta om Meltdown, hur det började, hur det varit och hur det kommer att fortsätta.

Jag är nu i skrivandets stund i full gång med förberedelserna till mässan och har alltid vid denna tidpunkt på året otroligt mycket att göra, då jag sköter allt själv så finns det att göra. Jag har under åren med Meltdown försökt att delegera ut uppgifter till andra men som det kontrollfreek jag är så har jag insett att jag inte blir tillräkligt nöjd om jag inte gör det på mitt sätt.

Som sagt, jag är nu mitt uppe i planeringen och har så mycket i huvudet hela tiden… även under natten jobbar jag för fullt har min sambo så vänligen meddelat mig vid frukostbordet. Jag har en tendens till att skälla ut folk i sömnen när jag är stressad…men inte på ett svenne-banan sätt, utan med ett amerikanskt getto slang… antagligen i hopp om att låta lite hotfull och cool, sådar som bara en armenisk man kan göra.

So til´next time…..fxxk you motherfxxker, bxxxh, fxxk, shxx………