Text: Johnny Grafik: Tobias.B
Många i Sverige vet inte vilka bandet Blowsight är. Däremot desto fler ute i Europa. Det finns många hårt jobbande band i vårt långa land och de 4 killarna i Blowsight är inte ett undantag. Från Stockholm, fostrade av den kalla ölen på Medusa så kör de sitt eget lopp. De beskriver sin musik som ”popmetalpunk”, vilket verkligen stämmer. Deras energiska uppträdanden, glada humör och sköna attityd avspeglar sig i musiken. InkZine har träffat killarna och slängt en påse med frågor till Nick, sångaren i Blowsight.
Nick, mötte deras förra basist Flavia Canel, (tidigare i Drain STH) på en fest utanför Stockholm i någon liten sketen rockklubb och började snacka musik på högsta nördnivå. Det märktes snabbt att de hade samma influenser och möttes tillsammans med Fabz (trummor), Sebs (gitarr) upp efter några veckor i en replokal, jammade fram lite idéer på låtar, och på den vägen är det. För drygt två år sen hoppade Mini in på bas istället. Blowsight körde auditions i sann Idol-anda, Mini kom in och körde helt sjuka grejor på bas.
- Antagligen inget vi kommer ha användning för i vår musik, men han klickade svinbra med oss och han har nu blivit en av mina absolut närmsta vänner. Berättar Nick.
Hur kommer det sig att ni började lira den musik ni lirar?
Blowsight’s musik är som en smältkittel av alla i bandets favoritmusik, oavsett om det är Metallica, Queen, My Chemical Romance eller Testament – allt får plats. Även om det inte hörs markant så använder vi oss ofta av ord sammansatt med andra bands ”trademarks” – man hör ofta dom andra säga ”Nicke, kör mer Deftonesackord här i refrängen”, eller ”Fabz, prova lite Vinnie Paul-gung här”. Säkert många bandmedlemmar där ute som känner igen sig i det. Vi har alltid sagt att om någon i bandet inte diggar en låt så skrotar vi den – alla ska vara stolta över materialet och so far, so good!
Ni har ju nylanserat er platta ”Destination Terrorville” och turnerat runtom i Europa på sistone, hur har ni mottagits?
Ja, vi släppte plattan först själva, men ett tyskt bolag blev sålda på soundet och släppte den – då vi även fick chansen att byta design på omslaget från ett mindre deppigt till ett som passade musiken bättre. Så första utgåvan kommer snart bli världens raritet! säger Nick och skrattar.
Skivan har fått skitbra recensioner och folk verkar ha sina personliga favoriter på plattan, vilket är kul att inse – att det inte finns en självklar hitlåt på skivan, alla vi möter nämner olika titlar. Det är också mäktigt att åka runt i lite mer otippade länder, t.ex Schweiz, Luxemburg och Nederländerna, och se folk i publiken sjunga med i låtar, ibland låtar vi inte ens givit ut ännu. I vissa städer i Tyskland kan vi knappt gå nerför gatorna utan att bli påhoppade med penna och autografblock. Det är lite weird, men jävligt kul.
Tidigare i år var vi även ute en vända med Kottak, ett amerikanskt band med James från Scorpions på sång, och det slutade med att ett gäng Blowsightsupportrar följde efter oss på hela turnén och dök upp på varje konsert. Så något rätt gör vi nog i alla fall!
Det tråkiga är att vi låtit Sverige hamna lite i bakgrunden pga alla städer vi inte spelat i. Vi har i däremot några gig planerade i Sverige snart. Det är alltid skitkul att spela på hemmaplan.
Hörde även nåt om att ni skulle öppna för Scorpions?
Ja, James gillade oss live så pass mycket att han propsade de andra i Scorpions att låta oss öppna för dom i Tyskland, vilket var helt surrealistiskt – att gå upp och spela inför 700 kids ena dagen, och en vecka senare stå inför 18.000 personer är nog bland det sjukaste jag gjort i hela mitt liv. Däremot måste jag erkänna att jag älskar det intensiva och intima som kommer med mindre ställen – att kunna vara så nära publiken som möjligt. Ibland är det frustrerande att på festivaler och större arenaspelningar att stå typ 7 meter ifrån första publikraden. Men jag tänker inte sticka under stolen med att arenorna är rätt magiska. Ett 20-minuters gig känns som 2 minuter. Är det det som kallas adrenalinkick?
Berätta om en pinsam händelse som skett under ert turnerande! Då får du nog fråga Mini istället – han är den som gör mest dumma grejer på turnéerna. Det KAN vara så att jag triggar honom att göra dumheterna, att springa naken i hotellkorridorer och på torg utanför ställena. Men kidsen gillar det, kamerorna kommer fram snabbt!
Det enda jag kan komma på var när jag och Sebs var uppe och sjöng med Machine Head, dängfulla under ‘Davidian’, varpå jag efteråt hoppar ned från scenkanten för att komma backstage igen, men lyckas slå emot mixerbordet. Deras ljudkille gav inte direkt det vänligaste leendet man kan ge, om man säger så. Sex månader efteråt träffade jag Phil från Machine Head igen, och det första han säger är ”Hey man HOLY SHIT you were drunk the last time I met you!”
Hur kommer det sig att ni gjort en cover på ”toxic” och ”poker face”?
Jaa du, vafan, det är ju bra låtar? Vi började jamma på Toxic precis när den började spelas på radio, och provade att slänga in den i låtlistan på en spelning i Göteborg. Roligt nog reagerade alla, oavsett om de hade Green Day eller Slayer-tshirts på sig, positivt på covern. Jag tror inte jag har träffat någon som ärligt kan säga att den låten inte är välskriven. Ska vi snacka Poker Face så är det ju bara att lyssna på riffet i bryggan på Gaga’s version – visst är det väl ett typiskt thrashriff?! Evil stuff! Gaga är lite som en pop-världens Marilyn Manson. Vi behöver lite folk i samhället som chockar på ett intelligent sätt och är lite outrageous. Normen är blasé! Att hon sen dessutom personligen godkände vår cover och gav den tummen upp var ett stort erkännande!
Hur ser det ut i framtiden? ska ni in i studion och spela in nåt nytt material?
Yes, vi är i studion as we speak! Vi har spelat in 20 låtar och försöker komma överens om vilka låtar som ska med och vilka som ska bort. Nya materialet känns mer upbeat, mer punkigt och mindre såsiga riff. Inför förra plattan var jag i en rejäl depression och mestadels av låtmaterialet doftade därefter. Nuförtiden känner jag mig mer positiv och gladare, och det märks på nya låtarna. Många av texterna handlar dock om att komma ur depressioner och att tänka individuellt, att inte stöpas i en form och att undvika hela lämmeltåget som så många verkar välja att haka på. Personligen hoppar jag hellre från en bro ikväll än att följa med den strömmen.
Foto: Franz Scheperz
Har ni någon ny singel ute?
Ja, vi kunde inte vänta med att visa en ruffig version av en av de nya låtarna – Bandit For Life heter den och kan nog klassas som en av de nya låtarna som har mer upbeatkänsla i sig. Vi framförde den för första gången i Sverige när vi headlinade East Festival här i Stockholm för 2 veckor sen, och folk i publiken went nuts och gjorde en rejäl wall of death i introt! Sverigesupportrarna är lite mer svårflörtade så det var ballt att se. Den är även en av de mest önskade låtarna på Bandit Radio just nu, vilket är kul som attan.
Vad har ni för relation till gaddningar & piercingar?
Jag plockade upp tatueringsgrejen så sent som förra året, och är redan hooked. Fabz har några sen tidigare, men för mig tog det lite längre tid. Jag var en sån där som behövde vara 110% säker. Sen fick jag ett ”skärp dig och kör!” från min helgaddade kära vän Ida, så den första blev på höger överarm, en dedikation till isländska sångerskan Björk, ett brinnande hjärta med texten ”All Is Full Of Love”. Klara Hag på Swahili Bob’s vid Bondegatan gjorde den. En helt otrolig tatuerare med en newschoolstil som jag fullkomligt älskar – att Klara sen är en grymt cool person gjorde inte besöket direkt sämre. 5 minuter efter att den första var klar så bokade jag ny tid och var tillbaka i stolen två dagar senare. Då blev det en på vardera handled, ”Life” och ”Death”, som visar var jag står rent ideologiskt – det finns inget innan livet och det finns inget efter döden enligt mig.
Daniel Norin på samma ställe ordnade dom och även den senaste tatueringen jag gjorde på vänster underarm, en klassisk oldschool-svala med ett ljus i näbben. Det är märkligt med gaddningar – det första jag ser när jag kollar mig i spegeln efteråt är inte den nya tatueringen, utan all naken hud runtom den – ”Jaha, vad ska man fylla i den där ytan med då!?”. Mini har inga tats men har börjat gå lös på piercingar, en tredje i underläppen är på gång. Undrar vad i allsin dar hans stackars mor kommer säga..
Någon av er som har planer på att gadda sig snart? i så fall vad? och hos vem?
Ja, varje gång någon fyllt år så har det poppat in presentkort till Swahili Bob’s, så alla är på gång. Jag är på gång att bygga ut Björktatueringen, Mini kommer på knäppa idéer till sin debuttatuering hela tiden och Sebs verkar vilja köra en Skully (Blowsight’s maskot). Jag vill göra en lite skruvad version av Corpse Bride och tänker absolut låta Klara göra sin grej igen som hon gör så bra. Jag älskar hur hon jobbar med starka färger. Tror inte hon missade en enda färg på den hon gjorde på mig.
Slutligen så vill jag bara säga att Mini är skyldig mig en öl, vad ska ni göra åt saken?
Vi har sagt att han inte får lyssna på den där skitmusiken fusion en enda gång till förrän han bjussar tillbaka! Smit bara förbi Medusa Bar så löser vi det här en gång för alla, goddammit! avslutar Nick med ett skratt.
För att lyssna på Blowsight, följa deras turnévideos och mycket mer. Klickar du på länkarna till Spotify, Myspace, Youtube här nedan. I galleriet kan ni bläddra bland tatueringar och andra foton från bandet.
Bloggar
