Bloggar
På besök hos Art by Fafnir.
Text och foto av: Åsa Persson
Blåa skoskydd att trä på fötterna. Det doftar sterilt och något låter som en tandläkarborr. Men där tar likheterna med en tandläkarmottagning slut. Hit går folk frivilligt, för att få ett minne för livet.
För bara cirka 20 år sedan förknippades tatueringar mest med sjömän och kriminella. I dag är det betydligt vanligare och människor i alla samhällsklasser och åldrar väljer att märka sin kropp för evigt. På Grubbensringen 10 i Stockholm huserar tatueringsstudion Art by Fafnir. Ägaren Peter Svensson har jobbat som tatuerare i cirka tio år.
– Det bästa är att jag får jobba med mitt största intresse. Man driver sig själv till utveckling och jag kan alltid lära mig något. Om man känner sig klar som tatuerare är det dags att byta jobb.
Så här ser de ut i studion..
På väggarna i studion hänger egenritade tavlor blandat med stora målningar i guldramar, röda vägglampor, ett hjorthorn och ett gammalt gevär. Till vänster om ingången står ett piano med gulddetaljer och lite längre fram en röd plyschsoffa. Det första som avslöjar att jag befinner mig i en tatueringsstudio är pärmarna med tatueringsmotiv som ligger på bordet framför soffan. Det är ingen tillfällighet att det ser ut som det gör här. Peter har, tillsammans med studions shop manager Cherry, inrett lokalen som en gammaldags bordell.
Peter visar mig runt bland rummen som inte riktigt känns som enskilda rum eftersom väggarna består av glas.
– Vi kan sätta oss här inne, det är lite mysigare, säger han och vi slår oss ner i en svart soffa med en röd dödskalle på, i personalrummet.
Ena väggen täcks av en lång bokhylla fylld med olika pärmar och böcker, utefter andra väggen går ett långt skrivbord och i ena hörnet finns den lilla kaffehörnan. Eftersom vi är först där så konstaterar Peter att det bara är kallt kaffe i kannan. Efter en stund kommer en kompis till Peter in. Han pratar lite med Peter och Jonny Wemmenstedt som också jobbar i dag, sätter igång kaffet och serverar oss. Han går runt och fixar lite i lokalen och går igen efter en kort stund. En kille som heter Christian kommer in. Han verkar känna sig hemma i lokalen och tar vant för sig av kaffet. Det märks att kunderna trivs här. Under tiden vi sitter och pratar kommer det in en medelålders man som har funderingar på en tatuering. Han kikar lite i pärmar och går efter en stund och hälsar att han ska komma tillbaka.
Jonny jobbar!
Inne i ett av glasbåsen har Christian precis satt sig ner för att bli tatuerad av Jonny. Den här gången blir det en dödskalle på halsen. Han har gjort flera tatueringar innan, de flesta hos Art by Fafnir.– En kompis drog med mig och sen så fastnade jag i bläck-träsket, säger han med ett leende.
Jonny plockar fram en mängd olika färger som ska pryda Christians hals. Christian får sitta med huvudet lutat mot en toarulle för att hålla sidan av halsen sträckt. Jonny doppar nålen i färgen och kör igång. Och jag hör återigen det där obehagliga ljudet.
Att fastna i det som Christian kallar bläckträsket pratar många som tatuerar sig om. Om man har gjort en blir det gärna flera.
– Mitt mål från början var att kunna täcka allt när jag hade en t-shirt. I dag får jag ha en långärmad polotröja med handskar och skidmask för att ingen tatuering ska synas, säger Peter och skrattar.
Jonny har jobbat som tatuerare i tre år. Han började som lärling hos Peter och sen har han stannat på studion.
– Jag har ritat hela livet och brorsan tatuerade. Så jag köpte en egen maskin jag med och började.
Trots att Peter själv också började på just det sättet rekommenderar han inte att andra göra så. För att lära sig tatuera krävs mycket teknik och själv anser han att han slösat bort sex-sju år genom att börja på egen hand.
– Att bli bra på det viset tar så mycket längre tid, dessutom finns risken att man lär sig helt fel. Skulle jag ha träffat mig själv nu som den jag var då hade jag brutit fingrarna på den jäveln, säger han och skrattar.
Tatuerare är ingen skyddad yrkestitel. Vem som helst kan i praktiken köpa en maskin och öppna en salong och kalla sig tatuerare utan några förkunskaper alls. En tatueringsmaskin är inte heller särskilt dyr och Peter säger att det finns en massa människor som sitter hemma och hobbytatuerar och ger varandra olika konstiga råd via forum på internet.
– Jag hörde till och med om en kille som fick en maskin i julklapp av sina föräldrar.
Peter säger att många glömmer bort att hygienen är så pass viktig. Även om en person som tatuerar tror att den gör allt rätt genom att använda engångsnålar och engångshandskar så är det andra saker som lätt kan glömmas bort.
– Det finns en anledning till att man får spendera sitt första år som lärling med att städa studion. Man ska inte se det som att göra skitjobbet, allt som har med hygienen att göra måste sitta i ryggmärgen.
Peter pratar mycket om andra tatuerare och omnämner dem som kollegor. De ser på varandra som vänner och han beskriver en respekt och yrkesmoral som finns mellan dem. Om någon kommer in och vill ha en tatuering som någon annan redan gjort så gör han det inte.
– Jag kan få inspiration från andra och göra något liknande men aldrig precis likadant. På det stora hela kan man säga att vi är som en enda stor hippiefamilj.
Christians tatuering börjar ta form, han tittar sig i spegeln säger att den ser bra ut. Konturerna av dödskallen sitter där nu och det finns ingen återvändo. Även om det i dag finns olika metoder som man kan ta bort tatueringar med är grundtanken att de ska vara för evigt. Men visst händer det att människor ändrar sig eller blir missnöjda.
– Det vanligaste som folk ångrar är om de tatuerat in någons namn, eller om någon gjort en tatuering när den personen var väldigt ung, säger Peter.
Ett sätt att ta bort en tatuering på är att bleka med hjälp av laser. På Art by Fafnir gör de även såndant men de garanterar aldrig att tatueringen bleks helt. Ett annat sätt är då istället att bleka tatueringen såpass mycket att det går tatuera något annat över den gamla, en så kallad cover-up. Christian sätter sig i stolen igen för att fortsätta med tatueringen. Jag frågar hur det känns för jag har hört att det gör ont att tatuera sig på halsen.
– Det känns bra, i knävecket gör det däremot väldigt ont, svarar han.
– Och på revbenen, fyller Jonny i.
