Ett nytt album från ett band som låter lika tråkigt fortfarande. Från början, Lozt Prophetz , ett band som försökte blanda ska och hip hop innan de hittade en rockig blandning av metal och pop… sägs det. Första albumet The Fake Sound of Progress kom 2001 och spelades in för imponerande $4000 under ca en vecka. Efter att ha turnerat runt med bland annat Linkin Park och The Deftones växte antalet fans snabbt. Kontrakt med Sony och albumet fick en remake, med Michael Barbiero som producent.

Lostprophets har väl knappast varit någon favorit tidigare och är det inte nu heller. De låter som ett typiskt amerikanskt pop/rock-band och precis som de gjort tidigare. Texterna ger vibbar av lite kärlekskranka pojkar som inte vet om de är snälla eller elaka, om de ska tro på Gud eller inte. För att vara helt ärlig har jag inte stått ut med att lyssna så noga som jag borde. Jämför man med de tidigare albumen är The Fake Sound of Progress det bäst… men det är inte helt omöjligt att jag tycker det bara för att jag var yngre när jag hörde det och när jag var 16; då var det ett bra album.

Nu har jag slängt mycket skit på stackarna men missförstå mig rätt. Vill du ha något pop/rockigt att lyssna på i bakgrunden medan du lagar mat så passar Lostprophets utmärkt!

Lostprophets - The Betrayed

Nytt Post-Hardcore band med kommande skiva under 2010. De beskriver sig själva som svåra att beskriva, med influenser från genrer som metal, hardcore, pop och mycket annat men i själva verket så är de nog så Post-Hardcore som det bara går. Detta är ju då inget dåligt utan de har ett bra tryck i sina låtar. Skön sång och härliga vrål som det ska vara i denna genre. Till skivsläppet hoppas vi att de tar och uttrycker sig mer i musiken. Color Me Envy lyckas ändå få ett bra sound, som om ett X2000 drar igenom örat, snabbt och smidigt, fast med några oväntade stopp på vägen.

Color Me Envy

Italien är kanske inte kända för sin musik förutom tenoren Pavarotti men efter att ha hört Ms. White vet vi att de kan klämma ur sig grym Hardcore. Med en härligt hård EP från 2008 och nya låtar på deras myspace som kickar ass är de att räkna med under 2010. Ifall du gillar Bring Me The Horizon och Underoath är dessa Italienare något att lyssna på. Se till att glo på videon på youtube då den rockar!

Ms. White

The Color Morale - We All Have Demons

Nu är det dags att tipsa lite om skön Post-Hardcore! The Color Morale kan mycket väl vara ett band som är stöpt ur samma form som alla de andra banden med skönsång och screamo men med stor vilja och talang lyckas de stå ut. Detta med en sångaren som sköter sig riktigt bra. Han har en stämma som tar över låtarna och får en att vilja höra mer. Att de sedan har en vrålare som kommer in i bakgrunden och i övriga partier i låtarna och gör allt tyngre är bara positivt!

Se till att lyssna på A Sponge In The Ocean som är en snabb metalcore med mycket vrål.

Detta är deras debutalbum och är väldigt imponerande. De kan bli väldigt stora och har mycket potential inför nästa skivsläpp. Något som kan uppfattas som dåligt är att sångaren inte har mycket variation i sången. Kanske har han inte tekniken eller så behöver låttexten lyftas ännu en nivå.  Oavsett vilket så är detta metalcore med skönsång på en mycket hög nivå, när den är som bäst!

För dig som gillar: Misery Signals, Beloved, Life in Your Way, Glassjaw, och Poison the Well

Cinematic Sunrise

Craig Owens är kanske mest känd som före detta sångaren i Chiodos men här kommer ett av hans sidoprojekt. Cinematic Sunrise är absolut inget som liknar hans andra band, men det är ju vad ett sidoprojekt ska vara. Något helt annorlunda det man annars sysslar med.
Denna skiva är från 2008 och mycket har hänt sedan den tiden. Craig sjunger t ex inte längre i Chiodos och Cinematic Sunrise haft en massa skriverier om att de uphört. Vi får helt enkelt se vad som händer.
Skivan finns ju alltid att lyssna på och kvar på den är hans speciella röst. Numera finns inget skrik och musiken ligger mer i stil med sådant du kan höra på radio. Jämför  man med Chiodos kan man tycka att Craigs röst passar bättre på denna skivan.  Det nog bästa med denna skiva är just hans röst. Vill du ha något att mysa till så införskaffa denna! Många av texterna handlar om förlorad kärlek vilket kanske inte alltid är de bästa myslåtarna men det är väl de som får en speciell plats hos en?

The Great American Beast

Med energi som Every Time I Die och med vrål som de bästa Hardcorebanden kan The Great American Beast vara en av 2010 års mest lovande band. "Domestic Blood" är schemalagd för tidig release under 2010 och måtte den komma snabbt för låtarna på deras myspace är grymma! Ett monsterband helt enkelt och jag kan knappt vänta på att bli fångad av the beast!

Here I Come Falling - Oh Grave, Where is Thy Victory

Direkt efter high school 2007 fick de kontakt med Rise Records och albumet släpptes året efter. Here I come Falling har välförtjänt liknats med band som Underoath och The Devil Wears Prada.  I min mening är det inte omöjligt att de faktiskt till och med är lite bättre. Det är svårt att hitta någon låt på skivan som ska vara bättre än någon annan men ingen låt är sämre än den tidigare. Ett kort men explosive album med ett riktigt bra band. Om Everytime I Die hade årets album 2009 så var det här det bästa 2008!

Tyvärr kan vi dock inte förvänta oss något mer. Bandet höll inte längre än 2006 till 2008 då line-upen skulle förändrats. Ingen bra lösning hittades och bandet löstes upp.

Enter Shikari

Helt plötsligt slänger vi in post-hardcore, trance och drum n bass i en mixer för att få ut Enter Shikari. De som 2008 sa att Nu Rave hade dött; hade fel. Det är som Machinae Supremacy… fast hårt och bra. Eller är det bra? Ja, vissa låtar är ruggigt bra; Zzzonked och Solidarity till exempel, medan en del andra låtar på samma skiva inte alls håller samma kvalitet.

Bandet kommer från Hertfordshire, England och bildades 2003. De satte självständigt ihop tre EPs innan de grundade skivbolaget Ambush Reality och släppte den digitala singel Mothership, som tog platsen som Single of the week i iTunes.  Deras första LP Take to the Skies låg femma på BBC online’s Sound of 2007 och sex dagar efter att skivan lanserats låg den fyra på brittiska albumlistan. Common Dreads släpptes 2009.

Settle The Sky

Nytt tungt band att kika på. Gjort två mycket bra nya låtar på senaste tiden. Mycket bra musiker och har ett bra glöd i låtarna. Om man vill hitta liknelser så är det kanske As I Lay Dying som passar in bäst. Väldigt intensiva men trots det melodiska med piano i vissa bitar på låtarna.

Every Time I Die - New Junk Aesthetic

Vi kickar igång bloggen med 2009 års bästa skiva! New Junk Aesthetic av Every Time I Die. Att Rock Sound tidningen bara rankade skivan på plats nr 29 är enligt mig ett mysterium.

Skivan innehåller 37,5 minuter njutning. Bandet har tagit sitt sound ännu ett steg och närmar sig Global Domination…   Nåja, kanske inte något som alla kids kommer lyssna på men i mina öron är detta underbart. Every Time I Die låter hårdare än någonsin, soundet på skivan är superb. De har vid varje skivsläpp höjt sig ett steg och nu är de i topp i sin genre.

Musiken har ett sting, den rycker tag i dig från första låten och vill aldrig släppa taget. Sångaren Keith Buckley har utvecklat sin sång och skriver och skriker texter numera med högsta klass. Texterna är precis sådär cyniska och ironiska de ska vara från detta band.

Att hitta en favoritlåt är svårt men Wanderlust är riktigt bra med sina sköna refräng och nästan kommersiella sound. Who Invited The Russian Soldier? för sitt sköna gitarrspel och text. Även The Marvelous Slut för sin sköna hårda stil. Att slänga upp ett betyg på denna skiva skulle inte ge den rättvisa. Full pott och mer!

För er tatueringsfrälsta kan jag rekommendera deras myspace. Kika på deras bilder där de samlat fans alla tatueringar.