Text: Dag Ankersen

Positiv ångest och positiv stress

Det finns ett gäng dåliga saker här i tillvaron, eller, egentligen finns det extremt mycket dåliga saker i omlopp kring våra tveksamma existenser. Jag har kämpat tappert för att introducera ett begrepp som jag kallar för 90 %-regeln. Regeln går ut på att 90% av allt här i världen är skit. Tänk på det och du kommer se samma sak som jag ser. 90% av alla människor är idioter, 90% av alla låtar som skrivits är dåliga, 90% av alla fyllor slutar olyckligt. Jag kan egentligen fortsätta hur länge som helst, 90%-regeln är tillämpbar på tv-program, sexpartners och nya intryck. Det går inte att komma ifrån att 90% av allt här i världen på ett eller annat sätt är dåligt. Cyniskt? Kanske, men jag tror i alla fall att det finns en gnutta sanning i det också (vilket det finns i nästan all cynism om vi ska vara analytiskt ärliga).

Det är inte bara jag som tycker det här, och det har jag märkt särskilt tydligt det senaste året för plötsligt har man försökt tillskriva negativa begrepp som ångest och stress en postivit betydelse. Förmodligen är det någon världsfrånvänd lobby som lanserat detta, det kan man se på ”fantasin” i namnen på den nya begreppen. Man har helt enkelt döpt dom till ”positiv ångest” respektive ”positiv stress”. Det handlar i grund och botten om att ångesten eller stressen man upplever istället för apati ska framkalla en kreativ kraft. Jag har framtill nu kallat samma saker för dess rätta namn: berusningsmedel. Men jag är en anpassningsbar jävel så varför inte, positiv ångest låter dessutom härligt bisart.

Jag stötte på positiv ångest för första gången när jag skrev min c-uppsats på journalisthögskolan (den vanliga ångesten och jag har ett betydligt längre förhållande), det var min kära handledare som försökte omvandla min ångest inför det otroligt tråkiga arbete som låg framför mig till något konstruktivt. Hon var en sann idealist, förmodligen inte någon som hellre tar en öl istället för att förbereda sig inför ett seminarium, men hon gav mig en intressant inblick i en helt ny värld, optimistens värld. Det gick väl inte skitbra såhär med facit i hand, men hon FÖRSÖKTE i all fall och det beundrar jag henne för. Samtidigt fick jag höra av min rumskamrat som är bartender att läraren som undervisade dem hänvisade till samma nytänk fast det handlade om stress. Eftersom han är stöpt i ungefär samma form som mig (han sitter bredvid mig just nu med ett glas whisky och pratar om schack medens jag försöker skriva) så gick det väl sådär det med.

Vi är inte skapade för att omvandla något dåligt till något bra, vi är skapade för att hantera det dåliga med en destruktiv kraft, oavsett om den går ut över materiella ting, personliga ting eller andra människor. Det ligger i vår natur. 90% regeln står i skarp kontrast med positiv ångest och positiv stress. Den handlar om att se saker för vad det är och att lära sig leva med det. Det är min gåva till mänskligheten.

Text: Dag Ankersen

”Du sa att du kunde klara av vad som helst, att du kunde bli USA:s president”

För några månader sedan fick jag en fet livskris, en sån där som man bara ser på film i normala fall. Jag jobbade på en lokaltidning i Västergötland, skrev meningslösa artiklar om meningslösa människor och mellan varven så funderade jag på hur fan jag hade hamnat där jag var. Anledningen var enkel. Det var som alla andra katastrofer som man drabbas av: på grund av en kvinna. Det här gick upp för mig en natt när jag låg och försökte sova i en alldeles för liten säng för två och när min kära ”livspartner” sparkade mig i skrevet i sömnen ytterligare en gång så fick det vara nog. Ett livsavgörande beslut, en plötslig euforisk känsla av att jag kunde göra vad jag ville med mitt liv drabbade mig och dagen efter gjorde jag slut med jobbet, sa upp mig från tjejen och packade väskorna för att flytta till Malmö.

Jag flyttade tillsammans med två av mina vänner till en lägenhet utanför Malmö, tog ett värdelöst jobb för jag ville känna mig som en zombie ett tag. Tillsammans upprättade vi Lost boys mansion, ett ställe där vi Peter Pan-ungar kan underhålla oss själva utan att tänka, där vi kan gå efter schemat som säger att finns det tid så finns det öl. ”Låt gå, låt ske” blev ett personligt motto och tillsammans med två idioter under samma tak blev det snabbt katastrof, och jag älskar det. Att flytta till Malmö blev det bästa jag hade gjort, känslan av att klara allt håller i sig, fast nu sitter jag här i en stad jag inte har någon relation till, med ett värdelöst jobb (jag har 160 000 i studieskulder för att ha utbildat mig till något helt annat) och utan några som helst framtidsplaner. Men jag är helt fri.

Flera månader senare fick jag höra en låt av det kusliga bandet Suffocate for fuck sake. De spelade in en temaskiva där man får följa en psykiskt sjuk kvinna som tillsammans med sin psykolog, sin vännina och sin mamma försöker komma ihåg sin tillvaro på ett mentalsjukhus, SFFS samplar från de inspelade terapisamtalen och någon gång berättar hennes mamma att den här kvinnan en dag sa att hon kunde klara av vad som helst, hon kunde till och med bli USA:s president! Nu kanske inte det är en speciellt bra exempel på att ”klara av vad som helst” med tanke på hur USA och framförallt Bush har ägnat sig åt häpnadsväckande inkompetens under drygt ett decennium, men ni förstår vad jag menar. Samma sak kände jag, och frågan kommer naturligt: Måste man vara psykiskt sjuk för att känna så?

Vill du känna kalla kårar i tio minuter? Lyssna på låten Blue Lights and Sunshine med Suffocate for fuck sake på youtube:

Dag Ankersen

Text: Dag Ankersen

Den här krönikan har jag påbörjat vid en sju, åtta tillfällen de senaste två veckorna. Tanken är att den ska etablera ett förhållande mellan mig, skribenten, och dig, läsaren. Kalla det en presentation om du så vill. Problemet är bara att varje gång som jag känner inspirationen flöda i mina vener anländer distraktioner som ett direkt brev på posten. Dessa distraktioner består oftast av att en kompis, kusin, rumskamrat eller tjej frågar om jag vill följa med och ta en öl någonstans ute på stan. Och då gör jag det istället. För vilken krönikör för Inkzine hade jag varit om jag inte hade prioriterat en öl och en vacker dam istället för ensamheten framför en dåligt upplyst skärm hemma? Nä, då hade jag lika gärna kunnat skriva för jävla Min Häst eller någon annan hjärndöd tidning.

Det här ska handla om tatueringar, musik och alkohol, det här är ett magasin om livsstil. En oas i det uppstyrda kostymsverige där man får chansen att lossa lite på slipsen och drömma sig bort för en stund och förhoppningsvis läsa helt jävla lysande texter, tankar och reportage från oss som jobbar med den här sidan. Det är början på ett nytt år och ett helt nytt Inkzine. Den uppmärksamme läsaren har kanske redan här räknat ut logiken och förklaringen till mitt ibland tvivelaktiga beteende där en öl prioriteras framför en text: När ska en stackars skribent som aktivt jobbar för att ge andra möjligheten att fly vardagen själv få samma andrum? Precis.

Det här är egentligen en krönika som redan är skriven några gånger av andra, förmodligen mer kompetenta, skribenter men en mycket god vän och journalistkollega sa det bäst när han väckte mig för någon halvtimme sedan: ”Det är klart det är gjort tidigare, men man kan fan inte uppfinna hjulet varje gång”. Med dessa visdomsord fick han mig på bättre tankar och trots en sprängande huvudvärk, halsbränna, illamående och allmänt bister livssyn sitter jag här framför datorn och skriver krönikan som aldrig blev skriven.

För man behöver faktiskt inte uppfinna hjulet varje gång. Det är helt okej att lyssna på samma jävla låt en vecka i sträck (just nu är det Satans barn med Masshysteri som har rullat i fyra dagar), det är ännu mer okej att bara gadda old school eller black and grey-realistic eller vad det nu är som rockar just din båt. Och det är fanimig helt okej att gå ut och ta en öl istället för att göra något som man egentligen måste göra.

Det här är inkzine, det finns en anledning till att det här är ämnen som intresserar oss, det är en livsstil lika mycket för mig som det är för dig och är man ute efter hjärndöda plattityder som alltid levereras innan deadline kanske Min ponny trots allt är ett lämpligare alternativ.

Gott nytt år alla, och glöm inte: Sluta aldrig kämpa!

Text: Roxy

Något som slog mig häromdagen är vem som kan kalla sig tatuerad och vem som bara har en tatuering? Enligt mig så är det endast de med många timmar under nålen som får säga att de är tatuerade. De som bara har en blomma eller barnets namn får helt enkelt säga att de har en tatuering. För att ha en tatuering och att vara tatuerad är inte riktigt samma sak. Inte om du frågar mig i alla fall. När någon säger till mig att den är tatuerad så tänker jag genast hel sleeve, chestpiece, ryggtavlor och fulla ben. Om någon däremot säger att de har en tatuering lägger jag inte sån stor vikt på det.

När jag tänker efter så är det ju inte ofta man säger att man är tatuerad. Det vanligaste är väl att man säger att man har en eller flera tatueringar? Fast det är klart, killen med hela ryggen full säger nog att han är tatuerad. Eller marked for life, vad han nu tycker känns bäst. Vart drar man egentligen gränsen? Och vem drar den? Jag själv? Kompisarna? Tatueraren? Omvärlden? Jag vet själv hur kritisk jag blir så fort jag skymtar lite bläck komma förbipasserande. Jag ska erkänna att efter min första tatuering, mitt för- och mellannamn som sträcker sig över hela sidan, så blev jag mallig. Nu efter min andra, en egenritad krumelur som sitter nedanför nacken, så är jag kaxig. Kanske har jag fått lite hybris. Tycker att jag är tuff för att jag har två (!) tatueringar. Men är jag det då? Kanske för vissa. Men för andra är mina små mästerverk bara en fjärt i rymden.

Jag då. Är jag tatuerad? Kanske. Kanske inte. Om någon frågar så har jag två tatueringar. Varken mer eller mindre. Just nu i alla fall. Trots att det bara var några få dagar sen jag gjorde min andra gadd så vill jag mer. Jag kände det i hela kroppen när jag gick ut ifrån studion. Nu är tanden blodad. Det skrämmer mig lite. Men ändå är jag så nyfiken.

Jag avundas de unga tjejerna som har armarna fulla. Men är det verkligen jag? Jo, det är det. Men inte den närmsta tiden. Först vill jag se vad livet har att bjuda på. Vart välfärden och karriären tar mig. Sen kommer mina album också prydas av bilder på mina armar, höfter och rygg som andra tjejer kommer avundas.

Så, nu ställer jag frågan till er, vad tycker ni?