Text: Mathias Grafik: Tobias.B & Johnny
Bergman är mannen bakom Man.Machine.Industry. Bergman föddes tidigt och började lyssna på metal redan vid 7 års ålder. Ni vet på den tiden då det inte ens kallades ”metal”. Bergman får gåshud när det pratas musik och anser sig vara så jävla mycket metal som det går att vara. Han accepterar även hård musik med synt.
”Hård musik är hård musik, det spelar ingen roll vilket instrument som spelas. Sen gillar jag ju softare musik också, så som………nej, det kanske jag inte gör, men det beror på vad fan man jämför med. Jag älskar Deep Purple, Nazareth, alla de gamla råa. Det är ju inte hårt om man jämför med banden som finns i dag. Samtidigt är det någon råhet där, som griper tag och ruskar om mig.”
Vad jag förstått har ni en egen studio?
Stämmer, Studio Killing Machine! Jag och min fru delade av sovrummet och byggde en studio. Min fru är väldigt förstående.

Bergman
Hur kom ni på namnet Man.Machine.Industry?
Det startade som ett soloprojekt år 2000 och då var det Me Myself and I. När jag sen började skriva låtar blev det mer och mer någon form av industriell synth i Front Line Assembly-stil eller jättetidiga Ministry. Då tänkte jag att jag måste fan byta namn till något som passar soundet bättre. Då blev det Man.Machine.Industry. Många tror att vi heter MMI och använder det namnet på affischer och i artiklar, men det är fel för vi heter inte så. Hela namnet måste vara med. Man.Machine.Industry.
Första plattan släpptes 2001 och var egenproducerad genom Killing Machine Productions. Vad har du för bakgrund när det gäller att producera musik? Hur började det?
Jag började redan i tonåren att spela in musik på fritidsgårdar och liknande. Jag fick även jobb på en fritidsgård där jag hade hand om studios, replokaler och så vidare. På den vägen är det och det var så jag lärde mig bland annat inspelningsteknik. Problemet uppstod när datorn kom. Då var man tvungen att lära om. Jag tror jag köpte min första dator 1997 med tillhörande musikprogram. Idag kör jag Logic, vilket jag kört från början. Många säger åt mig att byta till Cubase men det är svårt att byta när man är inkörd.
Ni är i dag en trio, som det så vackert heter. Hur gick det till och hur lärde ni känna varandra?
Eftersom jag startade allt som ett soloprojekt var det ju bara jag, men blev ju tvungen att plocka ihop lite gäster när det var dags för att spela live. 2004 började jag skriva inför nästa platta, en Ep vid namn ”Be Like The Dog You Are and Enter The Circle”. Jag ville då gå tillbaka till mer metal, (fräschmetal!), eftersom jag är en gammal metalgubbe och uppvuxen på 70-talet med hårdrocken. Jag ville ha ett band. Jag plockade in en gammal polare på bas, Nalle, ”Nail” samt Dennis, ”DNA” på trummor och så har det nu varit sedan 2004. Sedan vi blev en trio har allt känts tiptop. Jag fattar inte varför det ska vara så många på scen, alla står bara i vägen eller krockar med varandra. Dock har vår trummis, sedan i tisdags precis hoppat av.

DNA
Oj, hur förändras saker och ting nu?
För tre veckor sedan hade vi spelningar i Finland. Vi skulle åka dit på onsdagen, vår trummis ringde oss på måndagen och meddelande oss och hade inte tagit tag i någonting. Vi fick panik! Vi hade aldrig tidigare ställt in en spelning, det är inte vår grej, om det inte är riktigt allvarligt.
Jag ringde en kompis nere i Göteborg, Adde Larsson, som lirat trummor med Engel och Urbandux. Han fick komma hit dagen innan och plugga in låtarna. Vi benhårdkörde sedan genom låtarna på onsdagen, samma dag som vi skulle åka, och sen drog vi. Det gick bra, självklart jävligt nervöst, fy fan. Han är grym och kommer köra med oss ett tag framöver. Han bor tyvärr i Göteborg så det kommer kosta oss lite.Vi hade känt av att DNA varit på väg att lämna under en längre tid och nu är det så. Inga hard feelings, men tråkigt. Hur som helst är vi jävligt peppade på att ut och lira med Sonic Syndicate. Det blir fläsk!
Basisten, Nail, hur skulle du beskriva honom?
Jag tycker att Nail är en av de stadigaste basisterna jag någonsin träffat. Han spelar väldigt enkelt och rakt och har ett jävla driv. Lite som om man skulle tänka sig så som Jason Newsted hade i Metallica. Cliff Burton i all ära, absolut, men de har ju två olika stilar. Jag skulle nog sätta Nail i ett Jason-perspektiv. Jävlig kul är det! Vi har varit kompisar sen vi var tjugo bast och Nail är även mitt bollplank när jag skriver låtar. Kommentarer som ”Det här var jävligt dåligt, det här får du ta bort’ är ärligt och bra. Man måste ha ett bollplank, helt klart.
Hur skulle du beskriva er musik i dag för de som inte vet vilka ni är?
Om vi kikar på recensioner från lite större tidningar så är det alltid det där jävla tjatet om Marilyn Manson och Rammstein. Och där håller jag inte med. Jag äger endast en platta med Manson, en bra platta, men absolut inget jag tagit inspiration ifrån när jag skriver musiken. Rammstein diggar jag som fan, men nej, jag skulle vilja kalla vår musik för ren metal med en industriell touch.

Nail
Har du några influenser när du skriver texter och låtar? Är det egna känslor bakom eller följer du något visst tema?
Från början var det mycket antireligion. Jag har alltid varit en strong believer när det gäller att ‘tro på dig själv’, och det använder jag mycket av i texterna. Om du inte tror på dig själv, först och främst, då kan ju ingen annan hjälpa dig heller. Varken Gud eller Jesus. Så ta tag i dig själv och dina egna problem. På senaste skivan är texterna lite mer personliga, inte bara mitt tyckande och tänkande utan mer beskrivningar av känslor. En av låtarna ’At the end of the tunnel’, är jag väldigt nöjd med. Den skrev jag när Paul Raven, basisten i Killing Joke, Ministry och Prong, gick bort. Jag började fundera på döden och när det är dags. Hur vill jag dö? Hur vill jag känna när jag dör och vad kommer jag samt hoppas jag att känna? Vissa låtar tar tid att skriva men ’At the end of the tunnel’ gick jävligt fort. Det bara trillade på och det är väl för att det blir mer spontant och att man beskriver något just då.
Är ni ett liveband eller ett studioband?
Vi ska fan stå på scen! Vi trivs bäst där och får den bästa responsen av både publik och tidningar.Vi har fått blandade recensioner på senaste plattan, en del dåliga med även en hel del toppbetyg. Live har vi nog aldrig fått en dålig recension. Vi ska vara på scenen. Vi är ett liveband.
Albumet ”White Trash Devil In a Jesus Christ Pose” släpptes nu 2010 genom skivbolaget GMR. Hur hamnande ni där?
GMR är vårt första riktiga skivbolag. Vi har som sagt släppt två plattor själva innan. När jag skrivit färdigt alla låtar till den senaste plattan så gjorde jag en grov mix och en grov mastering och fick hjälp av Sonic Syndicates manager, Mike Gargano, att skicka ut alla låtar till mellan 30-40 bolag. Responsen blev ”För mycket Manson”. Jag fattar inte, jävla idioter, haha! Jag satte mig framför datorn, surfade omkring lite och hamnade på Crucified Barbaras bolag, GRM. Jag tänkte ”vad är det här då?”, och skickade ett mail vilket visade sig vara en bra chansning. Det kändes jävligt bra då det ligger här i Stockholm. Det är nära och bra och även lätt att hålla kontakten. Lena, som är ägaren, är ett riktigt musikfan och har varit med länge. GMR har den här plattan nu och så har de option på nästa, vilket innebär att om det trillar på bra med den nuvarande och/eller de gillar nästa platta, så har de första tjing på den, vilket vi självklart hoppas på!
Ni har även några gästartister på plattan i form av Patrik Wirén, Gustaf Jorde och Misha Sedini. Bra folk! Hur gick detta till?
Jävligt bra folk. Bra människor, snälla människor, fina människor, snygga människor!
Vi börjar med min favorit, Patrik Wirén. 1996 spelade jag trummor i ett band som hette Slapdash. Vi låg på Nuclear Blast Records och NMW Records här i Norden, och där låg också Misery Loves Co, det var så jag lärde känna Patrik. Detta var faktiskt första gången jag hörde Misery och det var i denna veva jag fick upp öronen för det här med industriell metal. Misery och Nine Inch Nails var inkörningsporten. Ända sen dess har jag älskat hans röst och jag har skrivit många låtar med hans röst i tankarna och hoppats på att han vill gästa. Jag skrev två låtar och hoppades på att han ville sjunga på någon av dem. Han föll pladask, utan tjat, för en av dem. Patrik skrev text och sjunger rubbet på låten ‘Almost Gone’, vilket är en av mina favoriter på plattan och resultatet blev jävligt bra.
Gustaf Jorde, från Defleshed, kände jag inte så bra, men vi hade många gemensamma kompisar i Uppsalatrakten. Jag skrev en låt, som blev plattans hårdaste spår, och jag kände att jag ville maxa detta. Min röst hänger med till en viss hårdhet, men sen går det inte så mycket mer.
Jag frågade Gustaf som bad mig maila över låten. Jag la på en slasksång, skickade över den och han gillade det. Han gjorde sin grej av det och det blev skitbra!
Misha Sedini, gitarrist (Lingua, Come Sleep), har spelat live med oss mellan 2005-2007. Så det var självklart att han också skulle få hoppa in på ett par låtar. Det är alltid jävligt avkopplande, skönt och kul att ta in gäster. Man ger varandra feedback, det är skitkul.
Kommer du fråga dessa herrar inför nästa platta eller är tanken att plocka in annat folk?
Patrik skulle jag vilja ha med på alla plattor jag gör, haha! Jag har även erbjudit honom att vara med att gästa på scen, men vi får se vad som händer.
Vem är Lady M?
En mycket begåvad ordkonstnär. Hon är även min kära fru. Hon är med på en låt som heter ”Knuckle-duster” där texten handlar om kvinnomisshandel. Det är en stark text. Kvinnomisshandel i hämndtema. Kvinnan får till slut nog och i ren frustration så vevar hon med armen och får in en lyckoträff. Killen faller ned död på marken. Man läser mycket om detta, kvinnor drar sig tillbaka till dessa män genom någon oförståndig kärlek. Och det är detta låten handlar om. Jag personligen förstår ju inte detta men gjorde ett försök att knyppla ihop något. I mitten av låten så läser Lady M en dikt som kändes självklar i låten.
På plattan hittade jag en egentolkad version av Iron Madien’s Running Free. Kan du berätta lite om den?
Det har blivit både en hatad och älskad låt. ”Riktiga” Maiden-fans hatar den naturligtvis, men många andra gillar den. Ett exempel är Paul Di’Anno, som gav tummen upp för vår version. Redan 2005 gjorde vi en demoversion av Running Free. Vi gillar den och ville spela den live för skojs skull. Nail, vår basist, är helt såld på Maiden. Han har alltid älskat Maiden. Det har jag också och särskilt Paul Di’Annos plattor. Vi gjorde en version där vi drog ned till halvtempo, groovade på lite och den funkade skitbra live och vi fick jävligt bra respons. När vi sedan skulle spela in en ny version inför plattan tänkte jag att jag ska fan fråga Paul Di’Anno om han vill vara med och gästa. Så genom en mindre kontaktkedja fick hans manager ett mail och en förfrågan. Paul Di’Anno svarade att han måste kolla med Steve Harris först, för tydligen måste allt som har med Maiden att göra, gå genom Steve. Inget ont blood inget sånt, utan bara schyssta puckar. Steve Harris gav sitt godkännande och det kändes jävligt bra. Vi skickade över låten och han tyckte låten var skitcool. Vi frågade via mail om det kommer att kosta oss någonting, några veckor gick och vi fick svaret att det kommer att kosta oss 10 000 pund, haha! Så vi la ned det.
Vilket är ditt favoritspår på plattan?
Favoriten är ”At the end of the tunnel”. Men sen är det alltid roligt att spela ”The Hunt”, folk verkar verkligen ta den låten till sig. ”The Hunt” skrev vi faktiskt till Playstation 3-spelet ”The Darkness”. Låten skrevs redan 2007 och vi körde den live lite här och där. Spelet fick ingen jättehype här i Sverige men men vi tog upp den igen och la den på plattan.
”Ursäkta mig lite”, säger Bergman här, och drar av en tuff hårdrocksrap baserad på lättöl.
2009 verkar ha varit ett bra år för er med mycket livespelningar. Bland annat Sweden Rock?
Stämmer. Vi supportade Raubtier, Sparzanza, M.A.N och Deathstars. Det är det vi försöker lägga krut på. För att nå ut till en bredare publik måste vi ha lite draghjälp. Vi och Sparzanza har korsat vägarna tidigare. Det är jävligt schyssta gubbar. Vi försöker få in foten och supporta mycket bra band där vi tror att vi har något att hämta.
Deathstars var otroligt. Det var första gången vi fick en sådan enorm kick och upplevelse. Vi supportade dem i Göteborg på Sticky Fingers. Vi är alltid peppade som fan på scen och redan efter första låten började folk gunga med och efter tredje låten så var det all in med händerna i luften. Den känslan är enorm. Det var riktigt roligt. Vi sålde skitbra med merch, signade autografer i en kvart och ändå visste inte folk vilka vi var, haha!
Om vi spelar support så tar vi alltid på oss rollen att tagga upp publiken. Vi peppar som fan. På 80-talet var ju förbandet där för att dra igång och peppa publiken och så tycker jag det ska vara fortfarande.
Sweden Rock är alltid grymt, men tyvärr hade vi en lite pissig tid, torsdag kl 13. Samtidigt som oss spelade Pain och Rage på andra scener. De slutade spela en kvart innan oss vilket gjorde att vi fick mer publik och då det blev ok.
När ni är ute och spelar, utsätter ni andra för pranks eller blir ni själva utsatta?
Haha, tyvärr är vi ett ganska tråkigt band. Jag dricker inte, jag är mer ute i business och skapar nya kontakter, och det är ju lite trist. Basisten dock, han tycker om öl och sprit. Vi har ju, som jag sa, känt varandra väldigt länge, men folk som inte känner honom uppfattar nog honom som ett riktigt jävla rövhål. Han blir lite tuff, men menar aldrig något illa. Han är en stor teddybjörn. En stor tatuerad teddybjörn som dricker mycket öl, haha. Vi måste nog jobba på det där lite så vi blir lite roligare att hänga med.
Vart står ni just nu, vad är det som komma skall?
Vi ska ut och lira med Sonic Syndicate. Det ska bli svinkul! Jag har träffat dessa gubbar innan och de gör ju det de älskar, de står för sin musik och de gör det jävligt bra. Förutom balladen, haha! Jag gillar ballader men då ska det vara något i form av en Misery Loves Co-ballad eller kanske någon episk ”One” (Metallica). Nej, men det ska bli riktigt kul. Vi ser fram emot detta. Det ska bli kul att hänga med Syndicate. De verkar avslappnade och jävligt trevliga. Vi är jävligt taggade för detta! Hör du det? JÄVLIGT TAGGADE! Basisten har till och med köpt nya strängar för fan!
Ni är väldigt aktiva på nätet idag. Myspace, Facebook och liknande?
Ja, det är så det funkar i dag och det är här jag försöker lägga allt PR-krut. Det finns ingen anledning att springa runt med flyers eller sätta upp affischer längre.
Nu till bläck! Har du några speciella storys kring gaddningarna?
Jag har tre favoriter som jag tänkte ta upp. Den första berättar rakt av vad jag är. Den är rätt ny och gjordes hos Lucky Devil Tattoo. Jag fattar faktiskt inte själv varför jag väntat så länge med att göra den. Vi har precis fått spons av Lucky Devil så det blir fler. Han håller till i Gnesta, utanför Stockholm. Han är rätt färsk på marknaden men duktig. Jag kommer även i fortsättningen hålla mig till rätt enkla grejer. Jag vill ha mer text, citat eller loggor. Enkelt, rakt och tydligt. Det ska vara saker som berättar ”This Is Me”. Eller va’fan, jag kan lika gärna skriva Bergman, haha!

Nästa gjorde jag och min fru när vi gifte oss. Samma text på samma ställe. Sandra Wikberg på House of Pain Tattoo här i Stockholm fick den äran. Sandra är jävligt duktig och även gift med en av mina absolut bästa kompisar, Ronnie Nyman från Enemy Is Us.

Nu till en gammal klassiker. Tillbaka till 80-talet! Taget från King Diamonds första soloplatta ”Fatal Portrait”. Mia på Doc Forrest gjorde denna. När jag gjorde den la vi till skuggningar på vingarna, som jag i dag tyvärr ångrar. Dels hade jag nog tyckt den varit snyggare i dag utan skuggningarna och så hade det varit lättare att bygga in den i något annat. Äh, King Diamond, för fan!

Nu jävlar, Bergman, blir det lite off topic, men ändå inte. Om du fick byta ut huvudrollsinnehavaren i en film och placera dig där istället, vilken film skulle du då välja?
”Fäbodjäntan”, tjejen med korven!
Fobi?
Nej, ingenting. Jag är inte rädd för någonting.
Beskriv ert band med ett enda ord.
METAL
Senast inköpta plattan?
Oj, nu måste jag tänka. Alltså köpta skiva. Jag köper ju fortfarande skivor, det gör jag. Senaste var nog en vinyl på Myrorna dit jag brukar gå och leta skivor. Jag tror faktiskt att det var Europes första. Self-titled, släpptes 1983. Den skulle jag ha! Jag köpte även AC/DC ’”Black Ice” på CD, för någon månad sen.
Är ni ett snällt band eller är ni elaka mot folk?
Vi är ganska snälla, fast elaka mot folk.
När blev du riktigt arg senast?
Jag blir arg på riktigt varje gång jag står på scen. Då är jag förbannad på riktigt. Jag är förbannad på alla orättvisor. All aggression man har sedan man var liten kommer ut då. All skit kommer ut! Och det ska ut där, just då! Sedan är man glad igen.
Är du aktiv inkzine/gaddad-besökare?
Nej, jag är på väg. Eller jag brukar kolla in musiktipset, men jag ska bli bättre.
Har du ljugit om allt du sagt i dag?
Ja, jag lirar inte egentligen i band. Nej, men det mesta är sant. Kanske 50 procent.
Tyvärr kunde inte basisten, Nail, medverka vid intervjun. Han fick uppdraget att strippa lite på hemmaplan och ta bilder så vi även kunde få med hans gaddningar.
Nail berättar:
”Vet fan inte vad jag ska säga om dessa. De har ingen speciell betydelse. Natt-tatuering big time! Danne tatuerade mig på nätterna när alla andra kunder gått hem. Det är nog snart 10 år sedan jag gjorde dom. PÅ den tiden jobbade Danne på Lilla Satans Tattoo i Solna, även kallad Lilla Gatans Tattoo. Jag hängde där en del och på den vägen är det. Har tyvärr ingen kontakt med Danne nu för tiden. Har ett par tatueringar som inte är klara än så jag hoppas vi stöter på varandra nån gång i framtiden.”
Danne, Daniel Ekdahl, jobbar idag i Strängnäs och driver Ekdahl Family Tattoo.

Bandpic:

Sluta bizza och ta mig till deras musik!