Text: Johnny Foto: Johnny

Tre stycken danska killar som vi Svenskar borde känna till. Det är så jag skulle vilja beskriva Lau, Sören och Morten som bildar trion Carpark North. För danskarna är de verkligen inte okända. De startade bandet redan 1999, släppte sin första platta 2003. Efter släppet 2003 och en hel del turnerande så var de i en sits där de kunde leva på sin musik. Vilket är få förunnat. InkZine blev kontaktad av svenska skivbolagsrepresentanten som gärna ville att vi skulle träffa och prata med dem. Även fast grabbarna inte har några tatueringar så räckte det med att lyssna på deras musik och höra hur deras representant brann för dem.

Carpark håller väl sig inom en genre man kan kalla för Electro-Rock. Många har jämfört grabbarna med Muse. Men bara för att de är en trio, spelar inom samma genre så antyder inte det att deras musik är exakt likadan. Tvärtom, det känns nytt, fräscht och helt galet bra.

Carpark North har nyligen avslutat en tält-turné i Sverige tillsammans med Takida och Europe. InkZine satte sig på läktaren vid Malmö Stadion, i strålande solsken där bygget höll på för fullt för att växla tankar och ord.

Första frågan var om de redan nu kände att de hade en skara fans här i Sverige. Lau, som är sångaren och gitarrist i bandet berättar att nu när de precis kommit från Kalmar och deras gig där så kändes det mer som att de fick spontana fans, där på plats. Vilket kändes otroligt roligt. När man får se reaktionen i människor som inte hört vår musik innan, som bara just där inser att det här är riktigt bra!
Carpark har varit ute och turnerat en mindre turné i Tyskland, där det rör på sig väldigt bra. Förutom att många radiostationer tycker att vi har för mycket gitarr i våra låtar, samt de tyngre radiokanalerna tycker att vi låter lite för tamt. Men förhoppningsvis så förstår de väl förr eller senare att vi låter som vi låter. Men turnerandet i Tyskland var otroligt roligt. Många som stod i kö och väntade flera timmar på autografer. Vilket bara händer annars i Danmark. Vi blev också inbjudna av 30 seconds to mars att turnera i USA. Men det krockade med vår turné ute i Europa tyvärr.

Förutom denna turné så har bandet enbart gjort ett par enstaka, mindre gig i Stockholm. Så att få turen att hänga med ett internationellt stort band som Europe och ett så stort svenskt band som Takida är väldigt roligt. Känns verkligen som att man blivit omhändertagen. Samt så är killarna i Takida och Europe väldigt trevliga och ödmjuka. Ian, trummisen i Europe blev väldigt imponerad av vår musik och köpte den direkt efter första konserten, hans exakta ord var: ”Det var längesedan jag hört sån musik som gjort mig så engagerad och glad”, vilket gjorde oss väldigt glada, självklart. Berättar Lau och fortsätter.
Just när det gäller vår musik så känner vi oss otroligt glada över det faktum att vi skriver den musiken vi vill skriva. Vi har aldrig känt ett tvång att vi måste låta på ett speciellt sätt, utan vi är otroligt tacksamma till alla våra fans som gillar det vi gör tillsammans. När det gäller influenser så lyssnar vi på allt möjligt. Konstigt nog lyssnar vi inte alls nästan på den genre vi själva spelar i. Vi kanske hör ett riff i en låt, ett speciellt ljud på en gitarr och vi vill ha med något liknande i vår musik också.

Morten tar över och berättar att just frågan om influenser i musiken tar dem tillbaka till en av deras första intervjuer de någonsin gjorde. Då de faktiskt svarade ”Europe” som en av deras influenser i musiken.
- Ja, och nu sitter vi här!

När det gäller tatueringar så har de alla tänkt sig flera gånger under årens lopp att skaffa något. Men det har aldrig blivit av. ”Den perfekta tatueringen” har aldrig nått det stadiet där man faktiskt tagit klivet in på en tatueringsstudio. Men samtliga tycker att det är en fantastisk konst. De tycker att de ser mer av tatueringar här i Sverige än någon annanstans. Nästan alla i det svenska gänget har tatueringar. Även fast tatueringskonsten funnits längre i Danmark än i Sverige. Precis som öl och porr berättar Sören med ett skratt.

I bakgrunden börjar man höra ljudteknikerna börja testa ljudet och vi kommer in på ämnet av familjer. Alla har barn, vilket gör det ibland hårt att lämna familjen hemma. Men samtidigt så gör vi alla vad vi älskar och kan inte tänka oss något annat och vi har haft turen att ha förstående andra, bättre hälfter. Man ser även på våra konserter, att äldre människor gillar vår musik också, egentligen så har vi ingen generell demografi vi spelar för. Vi har förstått att alla från 7 till döden lyssnar på oss, vilket är fantastiskt berättar Morten.

När intervjun var över så blev det en öl i solskenet. Dock så förväntades det regn, mycket regn. Vilket visade sig vara sant senare på kvällen. När Carpark började spela så fick jag se med egna ögon hur de skapade nya fans där på plats. Det var fortfarande fint väder ute när de började spela. Tältet var inte fyllt mer än till hälften, för många satt fortfarande ute och drack öl. Men efter en låt så började man känna att folket trycktes på och hur folk skrek i varandras öron: ”Fyfan, det här är ju skitbra!”. Halvvägs in i konserten så hade Lau, Sören och Morten publiken i sin hand. Människor som inte ens hört deras låtar började redan sjunga med i andra refrängen. Ett leende spreds på alla läppar av den energin de 3 grabbarna pumpade ut i form av musik.

Europe var på som tvåa denna kvällen, eftersom de hade en senare spelning på annan ort så fick Takida kliva på sist. Det märktes att publiken var här för att se Europe. Maken till tryck, energi och glädje har jag sällan skådat i en publik. Grabbarna i Europe bjöd på en kolossalt bra spelning. Där de blandade nytt material med gammal och även lite Bob Marley i smeten av rök, gitarr, synth och trumsolon. När regnet började ösa ner utanför tältet log Joey och sa: ”Bra att vi valde ett tält va?”. Setet avslutades med ”The final Countdown” som ackompanjerades av blixtar, åska och ett hällregn utan dess like. Nästan som en ödes symfoni.

Tyvärr hann vi inte se Takida, då vi hade bråttom att gå vidare ute i regnet. InkZine hoppas att få se mer av Carpark i Sverige, verkligen. De förtjänas att ses live. Däremot så åker InkZine ner för att se dem i Köpenhamn den 10:e September på hemmaplan. Skall bli intressant att se och höra dem bjuda på sin musik inför danskar som lyssnat på deras musik sedan 2003.

Nedan finns lite bilder från kvällen, videos från Carpark, Europe. Håll till godo:

Carpark North -- Just Human

Europe härjar på:

Carpark North Videos:

Text: Peter Callander

Sprungen ur åttiotalets pudelhårdrock, där den dagliga födan bestod av artister som Iron Maiden, Judas Priest, Accept och många fler i denna genre. Så det var ett naturligt steg för mig att trappa upp hårdheten. När jag satte på Stockholmsbandet Scarpoints kommande album, The Mask Of Sanity var det som att få en käftsmäll, svimma av och vakna upp på nittiotalet. Det skulle lika gärna ha kunnat vara ett bay area band jag hade i lurarna. Det är meckigt, rått, brutalt och rent av maler sig igenom alla hinder i sin väg. Band som jag kommer att tänka på, under tiden medan man bodybangar, är artister som Pissing Razors, Under och en del tidigt Meshuggah tugg. Mixa allt det här och släng in en hel del 2000 tal i form av Lamb Of God, en nypa svenskt sound, grym produktion och förbannat duktiga musiker så får ni en liten uppfattning av vilka Scarpoint är. Med en euforisk längtan att få göra något av detta, precis som barn på julafton, tog jag mig an batteristen Erik Thyselius inför denna intervju.

Hej Erik, är allt väl?
Ja fasen, jag kom precis hem ifrån jobbet, och har öppnat en öl. Nu kör vi!

Du kan väl berätta för oss vilka ni är?
Ja visst, vi är Scarpoint. Bandet bildades 2000. Det är nog bara Henke och Zoran som är kvar efter den tiden. Vi släppte första skivan The Silence We Deserve 2007, på ett Amerikanskt bolag. Skivan producerades av Danne Bergstrand i Dug Out studion. Jag hoppade på precis efter att den första skivan spelats in. Innan dess spelade jag med i band som Face Down, Construcdead och Terror 2000, som jag fortfarande lirar med. Sedan kom bassisten Chris med, och då satte vi igång med att spela live för att höras och synas så mycket som möjligt. Våren 2010 joinar Ola med. Men tyvärr så drabbades jag av ett hjärtfel 2008. Det resulterade i en operation och ett break från musiken.

Jag läste något om det på nätet och undrar självklart hur du mår idag och om du drabbats av några men från denna pers?
Nej snarare tvärt om. Det skedde under en spelning med Meshuggah, om jag minns rätt, där jag efter showen var helt förstörd. Satt mer eller mindre ihopkrupen i ett hörn och hade hjärtklappningar och fattade ingenting. Då gick jag till doktorn och det visade sig att jag hade hjärtfel. Det var så illa att det blev akut operation. Om jag inte hade gått till läkaren så hade jag förmodligen inte suttit här nu. Så att ha gått ifrån en dalande kondition innan operationen, till en närmare atletisk kondis efter, kan man inte annat än att må bra.

Ett klart tecken på att det goda segrar. Det är vi tacksamma för i detta fallet. Hur länge har du lirat trummor?
Jag började min karriär när jag var sjutton, och nu är jag trettiofyra. Så nästan exakt dubbelt upp.

Vad använder du dig av för utrustning?
Jag kör på ett Pdp set som tillhör DW drums. Sabian symbaler, Dw hardware. Vic stockar och Remo skinn. Jag har haft turen att bli sponsrad, kört en del clinics med bland annat artister som Morgan Ågren.

Är det så att Tomas Haake var med på skivan?
Nej Fredrik Thordendal. Han spelar solo på Only Truth, en singel som vi släppte i år.

Jag tänkte på själva låten på skivan som delar samma namn som skivans titel. The Mask Of Sanity. Är det inte Tomas Haake´s röst vi hör?
Nej det är det inte, det är många som tror det. Dock var han med vid inspelningen då studion tillhör Clawfinger och Meshuggah. Men det är dessvärre inte Tomas röst man hör på skivan.

Ok, väldigt likt dock. Om man delar upp skapandet av Scarpoints material, vem står för vad?
Musik mässigt så är det nog Henke, Zoran, Chris och jag som står för det mesta. Det är rätt blandat, Henke har gjort en låt, Zoran har gjort en. Jag har bidragit med lite refränger här och var. Så det är det gamla vanliga pusslandet under låtskrivandet. Textmässigt är det nog Zoran som har stått för det mesta på The Mask Of Sanity.

Vad går skivans tema under?
Titeln The Mask Of Sanity är baserad på en bok, med samma namn, som släpptes 1941 av en läkare vid namn Harvey Cleckley. Det var den första faktaboken som skrevs om psykopater. Så det är hela temat på skivan. Så just titelspåret The Mask Of Sanity handlar om två psykopater som berättar om hur de reagerar i olika situationer.

Så skivan är en hyllning till psykopater eller har den en terapeutisk betoning?
Njae, den går lite i linje med Sweden United låten som vi släppte. Det är säkert jätte många ungdomar som är psykopater, det är någonting man föds till. Det finns säkert en hel del som blir mobbade, och en hel del som mobbar. Så det handlar mer om hela den sociala biten, samhällskommunikationen. Det uppmärksammas på fel sätt idag, dödsskjutningarna i USA, och senast i Finland bland annat, det håller på att bli vardagsmat. Det verkar inte vara någon som riktigt förstår varför heller. Sedan är det väldigt viktigt att skilja på psykopater och sociopater. Då psykopater är något man föds till, man kan inte hjälpa det är sociopater är något som uppstår av sociala handlingar, något man måste förebygga för att förhindra. Det sådant här som jag bryr mig om. Det är nog det som skiljer oss ifrån det typiska hårdocksbandet. Vi brukar sitta i replokalen och diskutera världsekonomi och det Amerikanska bankväsendet.

Var hämtar ni er inspiration ifrån då?
Oj den var svår, då alla i bandet lyssnar på helt olika musikstilar. Zoran´s största idol är Peter Gabriel, och han har spelat med i en hel del olika band med olika musikstilar. Henkes största idol är Michael Jackson. Mina husgudar är Pink Floyd, Chris är lite äldre så han ter sig till gammal hårdrock. Zeppelin, Sabbath och liknande. Ola hamnar nog mitt i mellan oss andra. Men hela inspirationsbiten kommer nog i grund och botten från oss själva. Vi väljer inte att efterlikna något annat som man tycker är bra, utan vi gör det som faller på. Jag vill också medge att denna skiva är nog den enda skivan, där jag har varit delaktig på, som jag kan känna att varenda spår, varenda minut är något som jag är väldigt stolt över.

Det jag tycker är nämnvärt är att ni verkar ha tagit steget att greppa tag i ett modernare och nyskapande sound, jämfört med den Svenska massan.
Ja, jag minns att vi diskuterade det innan vi började skriva låtar. Vad vi än tar oss an, så ska vi göra det som vi tycker om och aldrig falla in i något main stream fack. Vi skriver det vi gillar sedan får det bli som det blir. Det finns inte en chans att vi kommer hålla på med en massa ren sång, skönsång, det är inte vi helt enkelt.

Låter bra tycker jag. Annars då, vad hittar medlemmarna i Scarpoint på utanför musiken?
Chris har väl lyckats livnära sig på att lira med en hel del artister, så han har en del scenvana. Ola jobbar som IT-tekniker, Zoran jobbar på ett företag som håller på med mammografimaskiner. Henke jobbar inom krogbranschen, och jag jobbar på ett textiltryckeri.

Du nämnde ert projekt, Sweden United, berätta vad det handlar om…
Det hela började med en idé om att vi ville bjuda in en massa vänner till skivan. Under alla dessa år i diverse hårdrocksband så har jag lärt känna jättemånga artister, och det hade varit kul om man kunde bjuda in alla polare som vi känner. Dagen efter att idén hade myntats så läste jag om den där pojken i Örebro som hade blivit slagen och sparkad, som hela Sweden United handlar om, och nämnde det för resten av bandet. Så vi samlade ihop några vänner och bestämde oss för att skänka allt till en antimobbningskampanj. Alla gillade idén, det var inte en enda av oss som tvekade över syftet. Det enda negativa man kan säga om detta är att det har uppmärksammats för lite. Tyvärr så är det inte många som vill hoppa på välgörenhetskampanjer då det förmodligen inte ger någon vinst. Men singeln släpptes ganska nyligen så vi får hoppas att det händer något. För att skilja skivan från detta projekt valde vi att spela in en egen version. Anledningen var att inte dra nytta av Sweden United: Open Your Eyes, för att framhäva skivan, utan tvärtom. Så det blev en annan version som heter Burning in Hell, och handlar om samma problem, att allt går fel. Hela skivan genomsyras av det ämnet. Bland annat sista spåret, som heter L.O.S.P, som betyder Life Of a Social Psycopath. Det är konsekvensen av The Mask Of Sanity, där två psykopater snackar, så är L.O.S.P en massa nyhetsklipp från sändningar där psykopater och sociopater har gått lösa. Det är konsekvensen som uppstår när man inte tar tag i den sociala biten i samhället.

Var gör sig Scarpoint bäst då, på skiva eller live?
Vi är fan ett live band helt klart, det är där vi hör hemma. Men för att återgå till skivan, så har vi lyckats fånga den känslan man har live, adrenalinet, i studion. Det har jag känt att det är svårt att få så där, men under inspelningen flödade det.

Har ni någon turné på gång då?
Nej tyvärr, vi har fått en del erbjudanden, men allting kostar en del pengar och vi har inte dem för tillfället. Men det ska vi försöka ändra på genom att spela på hemmaplan, i Sverige.

Tror du att Scarpoint spelar den musik som Svenska folket söker?
Jag tror att det är väldigt många som lyssnar på metal, och jag tror att många kommer bli förvånade när de hör vår musik. Det är så mycket main stream idag, och det verkar folk sträva efter. Dock har vi spelats på Bandit Rock, most wanted, och det känns som om vi är lite för hårda för det. Så det ska bli kul att se om det ändras.

Norge har ju kört en del hårdrock i radion, så varför skulle inte vi i Sverige lyckas?
Det handlar nog mer om radiostationerna, det är dem som styr det hela.

Vi får väl helt enkelt söka jobb på radiostationerna.
Haha, ja det låter bra. Annars kan man alltid starta en egen radiostation. Vi har några polare som har en egen kanal på webben. Det är ett skitbra initiativ tycker jag.

Anledningen att jag sitter här med dig, är ju via Gaddad.se. Har du inte varit inne på sidan, tycker jag du ska passa på att skapa dig en profil och gå in och kika i motiv arkivet för inspiration och dylikt.
Ja det ska jag definitivt göra.

Då till frågan, hur ser ni i bandet på tatueringar? Jag antar att någon av er har fallit offer för denna konst!?
Majoriteten av oss är nog tatuerade, det är nog bara Zoran och Henke som inte är det. Chris har en jäkla massa tatueringar, han hade även ganska nyligen en idé om att tatuera in Scania över ryggen, haha. Det som är grejen med tatueringar tror jag är att om man gör en så är man fast. Själv så har jag en lång tribal på höger arm, från axeln ner till handleden. Plus lite annat här och var.

Är det något speciellt tema du är intresserad av?
Ja jag är nog lite nittio, jag gillar tribals som fan. Tanken är att fortsätta med tatueringar, men då jag genomgick hjärtoperationen fick jag som följd käka en del blodförtunnande tabletter. Så om jag ska tatuera mig får jag ta antibiotika. Men det kan det vara värt!

Ja det tycker jag, Vilken är det mest minnesvärda skivan du införskaffat dig?
Det står nog mellan två stycken faktiskt. Slaughter of the Soul med At the Gates och Dark Side of the Moon med Pink Floyd. Milstolpar inom musiken.

At the Gates kommer till Metaltown i år, jag hade hoppats på att ert namn skulle stå uppskrivet med.
Vi jobbar faktiskt på det. Vi har en förfrågan men vi vet inte riktigt hur det ser ut. Så vi får se, Metaltown och festivaler i största allmänhet är något vi vill spela på. Vi är mer aktuella i år, med det nya skivsläppet, så vi hoppas på lite spelningar. Skivan vart lite försenad på grund av min hjärtoperation. Resten av bandet valde att inte hitta en tillfällig ersättare utan fortsatte med musikskapandet. Men jag spelade live redan efter tre och en halv månad så det kändes ok.

Imponerande måste jag säga. Om vi håller kvar vid medierna, vad gillar du annars, böcker, film?
Ja både och, när det gäller böcker så gillar jag Jan Guillou, efter Hamilton serien dock. Även böcker av Jules Verne som skrev t.ex. Jorden runt på 80 dagar. Talar vi film är nog en av favoriterna Flyga Drake, jag gillar inte splatterfilmer. Man ska behöva tänka till, ett bra budskap lockar. Filmmusiken är väldigt viktigt också, den skapar bra känsla, det är hälften av upplevelsen. American History X är en film jag har sett flera gånger.

Som sista fråga undrar jag bara om ni har några mörka hemligheter eller rent djäfvulskap att dela med er med?
Ja det har jag, fast det var när jag spelade med i ett annat band. Men jag tar det här ändå. 2005, när vi var ute på turné med Soilwork och Hatesphere, så fanns det en kille som lirade gitarr i Hatesphere som kallades Heintz, Henrik Bastrup Jacobsen, som jag skulle jävlas lite med efter att han hade ”bråkat” med oss. Så näst sista kvällen tänkte jag nu jävlar. Han brukade hänga upp hela sin live utstyrsel på galge. Allt ifrån kallingar till minsta accessoar. Så jag lånade hans kalsonger och smorde in dessa med färsk chili och hängde sedan tillbaks dem. Då tiden var kommen för Hatesphere att entra scenen hörde man bara ett skrik, jag stod uppe på en balkong och kollade ner och skrattade som fan. Då ser jag Heintz springa i full fart mot logen och använder en blöt handuk att skrubba sina delar med. Tre dagar senare drog Hatesphere ut på en ny turné, då får jag ett telefonsamtal av Heintz. – Erik you asshole. Då har han glömt att tvätta sina kallingar, haha. Sedan vid ett senare tillfälle gav jag honom en flaska Heintz, det blev han inte så nöjd över.

Haha fasen vilket svid, grymt. Tack snälla för din tid och jag önskar dig och Scarpoint lycka till i er kamp till världsherravälde.
Tack ska du ha, missa inte vår skiva nu. Scarpoint – The Mask Of Sanity som har release den 23 februari.

Jag kan inte annat än att inspireras av Eriks berättelse om sin resa med sitt hjärta. Många hade nog växlat ner och tagit det lugnare i livet. Men med en drivande kraft att kliva upp och hammra skinn utan hämningar, lyckades Erik hitta tillbaka. Även jag uppmanar att införskaffa er The Mask Of Sanity när den släpps. Det är nostalgi och njutning på hög nivå.

Text: Dag Ankersen, Johnny Foto: Johnny

För er som inte kan ett smack om Malmö så finns det ett ställe som heter KulturBolaget. I folkmun även kallat ”KB”. Där har oerhört många artister uppträtt. Lokalen är väl använd, relativt stor scen och en intim närhet mellan band och publik. Igår, en onsdag den 26 Januari så förgylldes scenen av 3 band. Det är uppenbarligen på KB det händer. Ensamma i Malmö håller de upp hela Sveriges metalscen i dagsläget för var annars har man kunnat se band som Heaven shall burn, As I lay dying, Suicide Silence och nu senast Bring me the horizon? Konceptet är lika enkelt som genialt, massa band, kort tid, inte en lugn sekund. Det fina är att nu har skånes ungdomar börjat fatta vilken kokande gryta det är som bubblar här någon gång i månaden för när Oliver Sykes skriker ut den inledande It never ends så är det helt packat (förmodligen på mer än ett sätt) framför scenen. Det är å andra sidan inte så konstigt, med backup från The devil wears prada och Architects så är det förberett för en stenhård kväll i alkoholens och metalens tecken och trion lämnar ingen besviken.

Innan spelningen fick InkZine äran att träffa Bring me the horizon.

Samtliga tre i bandet tycker det är härligt att vara i Sverige igen. Men det är som vanligt kallt. ”Alltid skall man ut och turnera när det är sånt här väder” gnäller trummisen Matthew Nicholls (höger i bilden) men med ett leende. De är inga främlingar i Sverige. De har spelat in sina senaste alster strax utanför Göteborg hos Fredrik Nordström. De gillar verkligen hans sound och sätt att producera, därför vill de fortsätta hos honom. Förra året så röstades deras förra platta till en av topp 10 i Sverige. ”Cool”, var det svaret vi fick från bandet och ett efterföljande skratt.

Dock så tycker grabbarna att det är riktigt häftigt att få en såpass bra placering i ett land där det föds mycket bra metal. Till deras favoritband från Sverige tillhör At the Gates, In Flames, Dark tranquillity mm. Men det är inte bara hardcore och metal som gäller. Utan även indiepopband som The knife.

Jona Winhofen (mitten av bilden), nytillkommen till bandet berättar stolt hur glad han är över att vara medlem i ett band han gillat i så många år. Tillsättningen av Jona var naturlig. De hade spelat ihop på ett par olika turnéer 2007 och 2008. När han blev tillfrågad så var det inget snack om saken att bara haka på.

Turnén består av dem själva, The devil wears Prada och The Architect. En underbar sammansättning berättar Matthew. Det är aldrig roligt att turnera tillsammans med ett gäng idioter. Vi känner båda banden väldigt väl och är goda vänner, så det gör en turné till något fantastiskt roligt.

Innan de kom till Malmö och KB så var de i Tyskland, så Oliver Sykes (vänster i bild) satt mest och nickade, lite smått förkyld och sparade på rösten. Efter ett tag så kunde han inte låta bli att börja prata om hur han gillar Sverige och önskade att han kunde stanna här en längre tid i Malmö och Stockholm.

”Känner sig utanför”
Matthew berättar att de känner sig lite utanför hardcore-scenen, eftersom de är ständigt ute på turné så känns det som att de missar väldigt mycket bra konserter och musik som kommer ut. Annars så tror de alla tre starkt på utvecklingen av genren. När de ser till sig själva och senaste skivan de släppt ”There is a hell, believe me. I’ve seen it. There is a heaven, let’s keep it a secret” så känner de sig alla förnyade. Tagit in många influenser från annan musik, instrument mm. för att sammanfoga med sitt egna sound. Allt ifrån electronica till ambient, inte vara rädda för att blanda in andra element i sin musik.
Det är Oliver Sykes som står för alla texter. Det mesta handlar om honom själv, vad han går igenom varje dag. Genom att skriva musiken så behöver det inte bli lika personligt som om man pratar om det med någon. Men man får ändå ut det. Berättar Oliver.

”Vi bryr oss inte om framtiden”
Vi brukar inte tänka så mycket på framtiden. Vi har andra som tänker åt oss berättar Oliver med ett skratt. Vi tar varje dag som den kommer och gör vårt bästa varje dag. Vi vill verkligen att alla fans ska få uppleva den bästa spelningen, det bästa av oss helt enkelt.

”Tatueringar är den yttersta konsten - Det är vår generation som växer upp”
Oliver fortsätter att berätta om sina tatueringar, hur nära förknippat all konst är till deras musik. Allt från bra foton till texter och tatueringar. Många som gillar deras musik är även gaddade, det är han väl medveten om. Men nu för tiden börjar tatueringar bli lite mer mainstream, även deras musik som bara för några år sedan ansågs som alldeles för hård för många människor. Tatueringar är lite utav den yttersta konsten, något man sätter på sin hud för evigt. Det är vår generation som håller på att växa upp. Det enda Oliver har något emot gällande tatueringar är unga tjejer som tatuerar sig för att det är mode. Något som är ”inne” just nu för att sedan ångra sig bittert om 7-10 år.

De skaffar sig tatueringar när de kan och har ingen speciell tatuerare som gaddar dem. Ibland på turné så har de ingen aning om vem det egentligen är som tatuerar dem, de ser bara ett snyggt motiv eller något i tatuerarens stil de gillar och kör på det. De har samtliga lite gaddningar av Derek Noble, Seattle. De känner sig otroligt lyckligt lottade att resa runt världen och få tatueringar av fantastiska artister. De berättar att där de är ifrån i norra England dråder det brist på riktigt duktiga artister. För att få en schysst gaddning måste man ofta bege sig neråt London berättar Oliver.

Det är snart dags för samtliga att börja göra sig i ordning, så vi tar några snabba foton, avslutar intervjun och tackar för oss. Hur var kvällen då kanske ni undrar? Självklart så har vi analyserat den ner till molekyler.

Det är jävligt lätt att peka finger och fördöma olika band, fråga bara BMTH som har utmålats för att vara allt från fashioncore till flickidoler, men det är desto svårare att stå för något som man tycker om. Vissa band får tydligen inte vara för stora, sälja för många skivor eller har för mycket syntar i sin musik för att vara äkta, men när DJ:sarna i Tek-One går upp tillsammans med BMTH får dock de flesta svar på tal. Självklart kan man blanda vad fan man vill i sin musik och ändå få det att låta hårdare än granit. The devil wears prada gör inte heller någon besviken och när de inledande tonerna till Escape kommer igång exploderar lokalen. Det är ett sånt sinnesjukt ös och golvet gungar. En annan luttrad journalist har tagit sin tillflykt strax bredvid den stora bardisken av rent geoalkoholiska skäl men ser hur de svarta bandtishorna trängs framför scenen och bildar ett hav av hat, glädje, ångest och kärlek till musiken. Mosh är för ungdomar.

Inledningsvis känns det som att volymen när Architects spelar är på tok för låg, vi kan nästan prata i normal samtalston med mina dryckesbröder under de inledande låtarna men det tar sig allt eftersom. Det fanns även andra orosmoln på den annars klara musikhimlen kvällen till ära. Ska KB:s återigen bekänna färg som det spelställe som har absolut sämst mixat ljud? Vissa av oss minns med fasa Raised Fist från i vintras på samma scen där man egentligen inte hörde något alls från sångaren Alexander Hagman. Vi får dock snabbt svar på tal, ljudet är perfekt! Kanske var det också anledningen till att man inledde med en något lägre volym till en början, för att få ordning på ett och annat. Man måste kanske lära sig krypa innan man kan gå.

Architects och The devil wears prada i all ära, kvällen kom ändå mycket att handla om Bring me the horizon. Det färgstarka bandet från England (och numera med en medlem från den gamla fängelsekolonin Australien) infriar också de högt ställda förväntningarna. De manglar sig igenom Crucify me, Oliver uppmanar hela världen att ligga tills kroppen kollapsar i ”Fuck” och hela publiken skriker med i refrängen till ”It never ends”. När spelningen är slut är det dags att försöka slita sig från den mysiga platsen i baren, vilket är lättare sagt än gjort med några glas innanför västen, och bege sig hemåt. Redan nu är dock förväntningarna höga på vad som ska komma härnäst på Sveriges viktigaste scen för punk, metal och hardcore.

Vi tackar samtliga band för en underbar kväll. Nedan hittar ni lite bilder från konserten, lite gaddad-fans och smått och gott!

Bring Me The Horizon Myspace

The Devil Wears Prada Myspace

Architects Myspace

Text: Dag Ankersen

”Du sa att du kunde klara av vad som helst, att du kunde bli USA:s president”

För några månader sedan fick jag en fet livskris, en sån där som man bara ser på film i normala fall. Jag jobbade på en lokaltidning i Västergötland, skrev meningslösa artiklar om meningslösa människor och mellan varven så funderade jag på hur fan jag hade hamnat där jag var. Anledningen var enkel. Det var som alla andra katastrofer som man drabbas av: på grund av en kvinna. Det här gick upp för mig en natt när jag låg och försökte sova i en alldeles för liten säng för två och när min kära ”livspartner” sparkade mig i skrevet i sömnen ytterligare en gång så fick det vara nog. Ett livsavgörande beslut, en plötslig euforisk känsla av att jag kunde göra vad jag ville med mitt liv drabbade mig och dagen efter gjorde jag slut med jobbet, sa upp mig från tjejen och packade väskorna för att flytta till Malmö.

Jag flyttade tillsammans med två av mina vänner till en lägenhet utanför Malmö, tog ett värdelöst jobb för jag ville känna mig som en zombie ett tag. Tillsammans upprättade vi Lost boys mansion, ett ställe där vi Peter Pan-ungar kan underhålla oss själva utan att tänka, där vi kan gå efter schemat som säger att finns det tid så finns det öl. ”Låt gå, låt ske” blev ett personligt motto och tillsammans med två idioter under samma tak blev det snabbt katastrof, och jag älskar det. Att flytta till Malmö blev det bästa jag hade gjort, känslan av att klara allt håller i sig, fast nu sitter jag här i en stad jag inte har någon relation till, med ett värdelöst jobb (jag har 160 000 i studieskulder för att ha utbildat mig till något helt annat) och utan några som helst framtidsplaner. Men jag är helt fri.

Flera månader senare fick jag höra en låt av det kusliga bandet Suffocate for fuck sake. De spelade in en temaskiva där man får följa en psykiskt sjuk kvinna som tillsammans med sin psykolog, sin vännina och sin mamma försöker komma ihåg sin tillvaro på ett mentalsjukhus, SFFS samplar från de inspelade terapisamtalen och någon gång berättar hennes mamma att den här kvinnan en dag sa att hon kunde klara av vad som helst, hon kunde till och med bli USA:s president! Nu kanske inte det är en speciellt bra exempel på att ”klara av vad som helst” med tanke på hur USA och framförallt Bush har ägnat sig åt häpnadsväckande inkompetens under drygt ett decennium, men ni förstår vad jag menar. Samma sak kände jag, och frågan kommer naturligt: Måste man vara psykiskt sjuk för att känna så?

Vill du känna kalla kårar i tio minuter? Lyssna på låten Blue Lights and Sunshine med Suffocate for fuck sake på youtube:

Dag Ankersen

Text: Peter Callander Foto: Per Kristiansen

I en bil en sen kväll från något familjärt umgänge ljuder radions toner ut. Då plötsligt en låt snappas upp av mina trumhinnor. De första spontana tankarna som passerar är, -- Hur kunde jag missa att Foo Fighters har släppt en ny singel? Vad bra det är. Det våldsamma lufttrummandet som nu tagit över, låter sig flyta iväg av tonerna från Treadstones andra singel, S.O.S. Det känns som en käpp i hjulet att man har missat dessa herrar och det resulterade i en enorm efterforskning, lite mer lufttrummande, och nu när man har lyssnat på deras debutplatta, A New Day Sun kan man inte annat än att sjunga med på deras låtar. Fan vad bra det är! Allt detta satte igång en process jag själv inte ville stanna. Jag tog kontakt med stabben på Gaddad och hörde mig för om jag kunde få utveckla min egen nyfikenhet i denna rockorkester, och de ville gärna se en intervju. Så jag ringde upp Jonas Hermansson som står för gitarr och sång i bandet.

Hej Jonas, hur går det för er?
Hej Peter, jo trots snuva och influensatendenser så går det mycket bra. Det händer en hel del just nu, allt ifrån nyhetsmorgon, bandit rock, finlands resa och en hel del promotion, så man har att göra. Skivan som har tagit några år att sätta ihop, har vi jobbat hårt för. S.O.S. som är vår andra singel, har rullat på ganska mycket nu i radion. Samma med första singeln Six Feet Under som, om jag inte misstar mig, spelades i femton veckor på P3. Så det känns hel ok faktiskt.

Berätta för oss vilka ni är, denna trio av rock?
Det är jag Jonas Hermansson på gitarr och sång, Nisse Westfelt på trummor och Joakim Hemming på bas gitarr. Tre ganska olika killar med anor från västkusten, Finland och Stockholm som har träffats under ett par år runt om i Sverige på turnéer och liknande. Vi hade alla ett gemensamt intresse när det kom till musiken, och en tydlig bild på vad vi ville göra. Så vi bestämde oss helt enkelt att försöka. Detta var 2007, nu har vi skrivit låtar sedan dess och spelade in plattan förra sommaren. Det känns helt rätt, allt föll på plats från första minuten. Inför plattan skrevs upp till femtio låtar, så det var ganska svårt att plocka ut de elva spår som kom med. Någon gillar en, de andra en annan. Skivbolaget vill ha med sin favorit, så de sista två tre låtarna får man väl erkänna att de är kompromisser till höger och vänster. Vi spelade in sexton låtar inför skivan och bara elva kom med, så det var tufft.

Ett mycket bra val, om jag får visa tycke. Hur länge har du spelat gitarr då?
Ja du, jag tror jag var nio år gammal när jag började plinka på en gura. Det enda jag har i ryggen är den kommunala musikskolan. Någon musikalisk utbildning blev det aldrig, utan har nog lärt mig mer efter livets hårda skola. Den rätta vägen! Haha. Var med i en del band vid arton, nitton års ålder som man körde ganska hårt med och försökte jobba upp allt det här. Så man har ju varit med ett tag fast på en ganska låg nivå. Det är som sagt först nu det börjar hända saker, med Treadstone då!

Vad kul för er!
Ja verkligen, det är ändå detta man har jobbat så hårt för.

Bandnamnet Treadstone, var hittade ni det?
Det kommer faktiskt från filmens värld. The Bourne trilogin, där det är någon CIA operation som heter Treadstone, där alla agenterna ingår under. Det tog nästan ett år för oss att bolla idéer till bandnamn, där slutresultatet blev Treadstone.

Det klingar bra, lätt och kaxigt!
Ja, vi gillar det. Men någon djupare mening bakom det finns inte, bara att det låter gött. Samt att ha en tjej som posar på alla bilder gör det ännu bättre. Haha.

Är detta er heltidssysselsättning nu eller har nu jobb vid sidan om?
Vi har valt att göra så lite som möjligt vid sidan om, bara för att fokusera fullt på musiken. Än så länge funkar det och kommer förhoppningsvis att göra det i framtiden också. Men man ska inte förglömma att det också är en ganska osäker bransch. Som hänger på att man ligger i och spelar live. För det är där man tjänar de större slantarna. Nu för tiden säljs det inte lika mycket plattor, så man får helt enkelt försöka spela sig till pengarna. Sedan kommer skivförsäljningen och försäljning av merchandise som en bonus. I och med att det håller på att dra ihop sig till en turné i Sverige, med start i Göteborg den 11 mars, så försöker vi bygga upp ett sortiment med t-shirts och liknande.

Då antar jag att det inte är lätt att ha ett familjeliv upptill detta rockande då?
Inte för mig, haha. Jag har tyvärr kört fast i denna bransch lite grann. Köttat ner mig lite för mycket för att tänka på den biten just nu. Det är jobbigt att ha förhållande hemma när man åker runt och spelar, men det är ju ingen omöjlighet. Jocke har ett förhållande t.ex. Men för mig är det inte aktuellt då man har fokuserat väldigt mycket på skivsläpp, sena nätter i studion och liknande.

Nej det är sant, man ska inte stressa heller. Allt har sin tid.
Precis, vi är inte så gamla heller. Alla födda på 80 talet. Nisse fyllde faktiskt 26 igår (14 jan, red.anm).

Ja då får du gratulera från hela Gaddad.se ensemble.
Absolut det ska jag göra.

Sysslar ni med några andra aktiviteter än musiken då?
Ja, Jocke är nog den som är mest aktiv av oss. Springer till gymmet hela tiden och har hållit på en del med thaiboxning också. Sedan höll jag på med hockey och fotboll mycket när jag var yngre. Nu för tiden försöker man väl snöra på sig skrillorna så fort man har tid.

Kul, hockey är en riktigt rolig sport!
Ja, hockey är riktigt bra. Varje år på juldagen har vi en match som brukar vara ganska hetsig, släktrelaterad. Jag och brorsan kämpar medan farsan göttar sig. Haha. Det är på den nivån mitt sportande ligger. Men det räcker.

Vad inspireras Treadstone av?
Rent musikmässigt inspireras vi av en hel del olika saker, i och med att alla har haft olika bakgrunder. Jag kommer ifrån den hårdare stilen, hårdrock helt enkelt. Trummisen, Nisse har sina anor ifrån Jazzen.  Jocke är nog den som har en bredare bakgrund, allätare. Det är nog det som har gjort att det har blivit en så pass bra mix i vår egen musik. Vi blandar rätt friskt.

Jag tror nog aldrig jag har hört något band ifrån Sverige som har låtit på det här sättet innan!
Nej, jag är nog beredd på att hålla med dig där, utan att låta allt för kaxig. Det är ganska eget. Sedan har producenten lyckats jäkligt bra med vårt sound också. Låter nästan mer Amerikanskt.

Hur ser familj och vänner på er nu när ni börjar få uppmärksamhet. Att ni hörs och syns mer i media?
Alla tycker det är kul så klart. Även om vissa har lite svårt att säga det, så kan man läsa lite mellan raderna. Men vi har ju verkligen ingen kaxig attityd, och då är det nog lättare att köpa det.

Vem står för text- respektive låtskrivandet?
Det är nog alla tre, fast på olika plan. Det brukar börja med att jag och Jocke har en idé. Sedan går vi till Nisse och hans studio och spelar in en lättare demo. Sedan lägger givetvis han sin touch på det också. Han är en väldigt duktig producent, vår trummis. Så man får nog säga lite att vi har ett skönt flyt, vi styr väldigt mycket själva.

Hur är det med livespelningar då?
Vi har försökt att vänta med det så mycket som möjligt, i väntan på att plattan ska bli klar. Men de giggen vi har gjort har varit klart över förväntan då det kommer till respons från publiken. Vi kan nog framstå som ett ösigare band live än på skiva. Jag ser oss mer som ett liveband snarare än som ett studioband. Musiken vi spelar fungerar så pass bra live. Det är fullt ställ, folk rycks med. Glad rock helt enkelt. Det är det vi alltid har velat spela. Men då både Nisse och Jocke har producent och tekniker utbildningar så är det en bonus i studion med.

Hur är det med publiken då, vad säger dem. Som jag nämnde tidigare med Foo Fighters associationen, blir ni lätt jämförda med andra artister?
Ja vi har blivit jämförda med Foo Fighters innan, men det ser jag bara som positivt. Jag tycker det är det bästa rockbandet i världen, så för mig är det bara en enorm komplimang. Det var någon som tyckte att min röst påminde om Dave Grohls röst, och det är kul. Foo Fighters är en stor inspirationskälla så det är något vi blir stolta över att få höra. Så det är kanske inte så konstigt att våra tre minuters dänger låter som dom gör.

Hur ser ni på det kommande albumet, A New Day Sun?
Jag får nog säga en stor lättnad, då plattan skulle kommit i september. Men vi beslutade oss för att vänta med det då vi gärna ville få ut en singel till, Seven Seas. Som för övrigt innehåller en hel del stråkinstrument, och det känns mäktigt, filmiskt, nästan som ett soundtrack. Ska jag vara ärlig så hade vi faktiskt filmen Braveheart i tankarna när vi skrev den låten, haha. Vi vill försöka få upp ett större intresse innan plattan släpps. Tyvärr så dör en skiva ganska fort nu för tiden, nästan efter två veckor är en skiva glömd. Så vi håller lite i skivan så länge, det har vi ingenting att förlora på, snarare tvärtom. Vi blev förfrågade om vi ville vara med i melodifestivalen, men tackade nej. Det kändes skönt att ta det beslutet för det kunde ha blivit ett yrkesmässigt felsteg. Då vi har jobbat med skivan väldigt länge och kört stenhårt på den riktlinjen, så sa vår magkänsla nej. Det var inte värt att kasta allt det vi jobbat ihop för att få stå på scenen i melodifestivalen.

Musikmässigt håller ni hög klass, hur är det med imagen, tatueringarna?
Det finns någonstans en grund till detta, men tyvärr ingen färdig skapelse ännu. Jag har ett par tatueringar. Alla har nog någon eller några tatueringar tror jag. Jag vet att både Nisse och Jocke letar högt och lågt efter vad de ska göra och till och med var de ska göra det. Jag vet dock inte hur mycket mer jag tänker köra, jag var nog mer sugen för ett par år sedan. Då hade man alla motiven, idéerna färdiga, men det tog stopp helt enkelt. Ekonomiskt. Jag har en polare som är tatuerare, som jag också har lirat i samma band med, Robban på Mr Crue Tattoo i Tanum. När jag flyttade därifrån rann det bara ut i sanden. Men nu snackar Jocke om att gå och göra en hel sleeve och jag tror det som stoppar honom är att han inte riktigt vet vem han ska gå till. Är det någon som har förslag får ni gärna säga till.

Ett ypperligt tillfälle för Jocke, och er andra i bandet, att ta er in på Gaddad.se och känna värmen, plus att få inspiration och vägledning till rätt tatuerare.
Ja jag var inne och kikade häromdagen i ert galleri. Finns att få en del inspiration.

Är det något speciellt tema du är inne på när det gäller tatueringar?
Jag var nog inne på lite hot rod, old school helt enkelt. Det jag har tatuerat är en kortlek, en spaderstege med sönderskjutna kort. Så det blir nog det temat jag tänker fortsätta med i så fall. Det är definitivt ingen tanke bakom motiven utan det var det temat jag fastnade för. Snyggt.

Vad har ni för mål, var ser du Treadstone om fem år?
Oj, om man ska vara lite realistisk, med tanke på hur lång tid denna plattan har tagit, så har vi kanske släppt två plattor till. Det kommer ju självklart gå snabbare med nästa osv., man får ju mer rutin på allting. Vi har mer eller mindre redan material till en ny platta. Men vi ska fokusera på denna nu under detta året med turnéer osv. Det låter kanske klyschigt men vi ska försöka hålla båda fötterna på jorden, det kan gå fort att bli besviken i denna bransch om man går in med för höga förhoppningar

Om vi går tillbaka till inspiration och musik. Vilken var den första plattan du fick/skaffade?
Den var inte så himla svår, det var när jag och brorsan fick den första KISS plattan i julklapp. LP skivan gick nästan sönder så mycket spelades den, speciellt Black Diamond. Det var mycket då, vi samlade på Kiss plattor, bootlegs allt. Vi till och med spikade ihop egna gitarrer av spånskivor, sminkade oss och gick loss.

Om vi fortsätter med andra medier som böcker och film, är det något som intresserar?
Ja verkligen, jag älskar båda två. Jag började faktiskt läsa böcker ganska sent, innan var det väl mer den slöa varianten, kolla på filmatiseringen av boken. Men för fem, sex år sedan började jag läsa en del. Speciellt biografier, av allt och alla, skådisar, musiker till bergsklättrare, äventyrare. Ta Göran Kropp exempelvis, eller Aron Ralston som skar av sin egen arm då han fastnade i samband med bergsklättring. Sådant där är jag helt såld på. Kanske en verklighetsflykt eller något. Man kan ju inte annat än att beundra de människorna. När det gäller film är jag en allätare, beroende på humör väljer man nog också film. Men visst kollar vi på film. Nisse sitter alltid med pådragen luva, lurar i öronen och laptop när vi är på turné, och glor på film, dygnet runt.

Hur är det med utelivet när ni är hemma då, blir det ett par rundor på krogen?
Det blir nog en del får jag nog erkänna, Stockholm är bra. Alla tre bor på södermalm och studion ligger här, så man spenderar en del tid i krokarna. Medborgarplatsen, Mariatorget och Hornstull där jag bor. Så det är nog där man kan träffa oss.

Som avslutning vill vi veta om ni har några mörka hemligheter eller rent djäfvulskap att dela med er med?
Den var svårare, vi är nog ganska snälla. Jag kommer tyvärr inte på något. Nog finns det alltid fylleresor med en del ”hjältedåd” men det kan vi ta en annan gång.

Haha ja självklart, då kan jag inte annat än att tacka dig Jonas och hela Treadstone för denna intervju. Jag önskar er all lycka till i framtiden.
Tack själv för intervjun, missa inte A New Day Sun som släpps den 19 januari. Sedan startar som sagt vår clubturné den 11 mars i Göteborg.

Sammanfattningsvis måste jag berömma den professionalitet jag bemöttes av på alla plan, från pressman till bandmedlem. Även den målmedvetenhet Jonas beskrev sig själv och bandet med och dess framtid. Treadstone är här för att stanna, men på något sätt så känns det inte rättvist att säga så. Innan de stannar hoppas jag att trion erövrar galaxen and beyond.
Nedan hittar ni ett par videos samt länkar till Spotify, hemsida, Myspace.

Officiell Hemsida

Text: Jasmine Grafik: Tobias Botolfs

För tre år sedan, satt jag på en efterfest som ägde rum i den lilla staden Falkenberg med en öl i handen och lyssnade på Melanie  som satt i soffan med en gura och sjöng som en lärka. Idag har Tantrum To Blind kommit en bra bit på vägen och dem satsar, utan tvekan, stenhårt. Utan en stenhård vilja kommer man inte långt, det handlar om hårt arbete, vilja, tur och mycket annat, men nog viktigast av allt: Förmågan att inte se några begränsningar och tro på sig själv. Detta är precis vad jag anser att Tantrum To Blind står för, ett ungt band fyllda av visioner och otrolig talang – så jag tycker självklart, att dem ska få stå i rampljuset en stund här på Inkzine med sex snabba frågor. Enjoy!

Hur långt har ni kommit och hur mycket anser ni att ni har utvecklats sedan jag såg er i Falkenberg?
När vi spelade i Falkenberg hade vi nyligen startat bandet och arbetade fortfarande med att hitta vår image och vårt sound. På den biten känner vi att allt börjar falla på plats nu! Vi är väldigt tajta som vänner och vet hur vi låter, agerar och ser ut, som band.

Vilka är ni och hur kom Tantrum to Blind till liv?
Vi träffades när alla började på samma musikgymnasium i Stockholm år 2006. De enda som kände varandra innan bandet startades var Mike och Dale som båda kommer från Åkersberga. Melanie är från Bromma och Simon från Falkenberg. Det var en ren slump att vi bildade TTB år 2008.

Melanie: Dale och Mike blev sugna på att börja lira skatepunk, jag var en av de få i skolan med den musiksmaken, så en dag frågade Dale i korridoren om ja ville börja köra med dem och jag blev svintaggad! Det tog däremot ett tag innan vi hittade en gitarrist.
Simon och jag gick i samma klass, men pratade knappt med varandra under det första året och jag hade ingen aning om vad han hade för musiksmak. Jag trodde mest att han var en grymt duktig jazzgitarrist men när jag fick reda på att han lyssnade på Blink 182 var han tagen, haha! Nej men, han blev väldigt taggad på att börja lira när vi frågade honom och sen visade det sig att vi inte heller bara hade samma musiksmak, utan även att vi hade sjukt kul ihop.
Jag och Simon började ha små sessions då vi skrev låtar tillsammans och efter några rep med hela bandet började vi känna att det vi gjorde va något helt annat än skatepunk och verkligen värt att satsa på.

Melanie, hur är det att vara enda tjejen i bandet?
Haha, jag behandlas inte direkt som ”bruden i bandet”. Mer som den där ”killen som alla hackar på för att han e jävligt tjejig, men inte tillräckligt mycket tjej för att han ska få behandlas som en” Jag har alltid hängt mycket med killar och har aldrig riktigt gillat att hänga i stora umgängen av tjejer, då det alltid är väldigt mycket drama och skitsnack som jag har noll intresse för.
Ibland önskar jag dock att grabbarna kunde ha lite mer respekt för att jag faktiskt e brud och inte grabb. De är ju inte direkt nådiga när det gäller vissa grejer: Pissar med öppen dörr, klär gärna av sig nakna, rapar, fiser och mycket annat sjukt. Men fan jag älskar mina grabbar, de står mig sjukt nära och vi har alltid grymt kul ihop!

Vilka av er skriver låtarna och varifrån kommer er inspiration?
Det är Simon och Melanie som står för grunderna (text, ackord och melodi), ibland kommer någon med en helt klar låt och ibland har någon allt förutom smådelar som arbetas ut av båda två. Låtarna skrivs klart i replokalen tillsammans av alla fyra som ger det sista för att bli en riktig Tantrum-låt.
Melanie: Inspiration när det gäller text får vi oftast av upplevelser man har varit med om, musiken inspireras väl av den musik som man har lyssnat på genom åren. Simon lyssnar på allt från the Beatles, Blink 182 till Lady Gaga, medan jag ser bandet Taking Back Sunday som det bästa i världen och det var dem som fick mig att komma in i pop/punk/emo musikgenren på riktigt.
Dale är vår lilla metalboy som huvudsakligen lyssnar på band som The Black Dahlia Murder och Dillinger Escape Plan. Mike har sin musikaliska grund i skatepunk såsom The Vandals, Belvedere och This Is A Standoff. Vi är med andra ord ett gäng med ganska olika musiksmaker och det är nog just det som frambringat vårt egna sound.

Hur är det på tatuering- och piercingfronten?
Dale: Jag står för den biten och är en aning mer taggad än resten av bandet. Just nu jobbas det på diverse Transformers tatueringar som ska färdigställas så fort som möjligt. Men mer kommer, mycket mer. Transformers-tatueringarna har gjorts av Scott aka Big J, Infamous Tattoo. Jag har även en latinsk text på armen som Dan, Heavenly Ink har gjort, vars min storebror Martin stått för idé och formgivning. Piercingarna har Kir Eriksson, Heavenly ink. gjort. Jag har piercat snakebites, ögonbrynet och tungan.

Av: Scott aka Big J, Infamous Tattoo

Vad har ni för mål med bandet? Är det världen runt som gäller?

Yes, vi siktar högt! Det här är vad vi vill göra med våra liv och vi kommer satsa allt för att nå så långt det går.

Idag spenderar TTB stor del av deras tid i studio och skriver nytt material, jobbar med foto, samarbetspartners osv. Målet är att dem så snart som möjligt ska släppa en platta och komma ut och turnera. För att hålla er uppdaterade hur det går för bandet, gå in på TTB:S Myspace. Glöm nu inte att rocka loss till deras hit ”Get Get Get” och mycket annat gött.

Mike, Melanie, Simon & Dale

Text: Mathias Grafik: Tobias.B & Johnny

Bergman är mannen bakom Man.Machine.Industry. Bergman föddes tidigt och började lyssna på metal redan vid 7 års ålder. Ni vet på den tiden då det inte ens kallades ”metal”. Bergman får gåshud när det pratas musik och anser sig vara så jävla mycket metal som det går att vara. Han accepterar även hård musik med synt.

”Hård musik är hård musik, det spelar ingen roll vilket instrument som spelas. Sen gillar jag ju softare musik också, så som………nej, det kanske jag inte gör, men det beror på vad fan man jämför med. Jag älskar Deep Purple, Nazareth, alla de gamla råa. Det är ju inte hårt om man jämför med banden som finns i dag. Samtidigt är det någon råhet där, som griper tag och ruskar om mig.”

Vad jag förstått har ni en egen studio?
Stämmer, Studio Killing Machine! Jag och min fru delade av sovrummet och byggde en studio. Min fru är väldigt förstående.

Bergman

Hur kom ni på namnet Man.Machine.Industry?
Det startade som ett soloprojekt år 2000 och då var det Me Myself and I. När jag sen började skriva låtar blev det mer och mer någon form av industriell synth i Front Line Assembly-stil eller jättetidiga Ministry. Då tänkte jag att jag måste fan byta namn till något som passar soundet bättre. Då blev det Man.Machine.Industry. Många tror att vi heter MMI och använder det namnet på affischer och i artiklar, men det är fel för vi heter inte så. Hela namnet måste vara med. Man.Machine.Industry.

Första plattan släpptes 2001 och var egenproducerad genom Killing Machine Productions. Vad har du för bakgrund när det gäller att producera musik? Hur började det?
Jag började redan i tonåren att spela in musik på fritidsgårdar och liknande. Jag fick även jobb på en fritidsgård där jag hade hand om studios, replokaler och så vidare. På den vägen är det och det var så jag lärde mig bland annat inspelningsteknik. Problemet uppstod när datorn kom. Då var man tvungen att lära om. Jag tror jag köpte min första dator 1997 med tillhörande musikprogram. Idag kör jag Logic, vilket jag kört från början. Många säger åt mig att byta till Cubase men det är svårt att byta när man är inkörd.

Ni är i dag en trio, som det så vackert heter. Hur gick det till och hur lärde ni känna varandra?
Eftersom jag startade allt som ett soloprojekt var det ju bara jag, men blev ju tvungen att plocka ihop lite gäster när det var dags för att spela live. 2004 började jag skriva inför nästa platta, en Ep vid namn ”Be Like The Dog You Are and Enter The Circle”. Jag ville då gå tillbaka till mer metal, (fräschmetal!), eftersom jag är en gammal metalgubbe och uppvuxen på 70-talet med hårdrocken. Jag ville ha ett band. Jag plockade in en gammal polare på bas, Nalle, ”Nail” samt Dennis, ”DNA” på trummor och så har det nu varit sedan 2004. Sedan vi blev en trio har allt känts tiptop. Jag fattar inte varför det ska vara så många på scen, alla står bara i vägen eller krockar med varandra. Dock har vår trummis, sedan i tisdags precis hoppat av.

DNA

Oj, hur förändras saker och ting nu?
För tre veckor sedan hade vi spelningar i Finland. Vi skulle åka dit på onsdagen, vår trummis ringde oss på måndagen och meddelande oss och hade inte tagit tag i någonting. Vi fick panik! Vi hade aldrig tidigare ställt in en spelning, det är inte vår grej, om det inte är riktigt allvarligt.
Jag ringde en kompis nere i Göteborg, Adde Larsson, som lirat trummor med Engel och Urbandux. Han fick komma hit dagen innan och plugga in låtarna. Vi benhårdkörde sedan genom låtarna på onsdagen, samma dag som vi skulle åka, och sen drog vi. Det gick bra, självklart jävligt nervöst, fy fan. Han är grym och kommer köra med oss ett tag framöver. Han bor tyvärr i Göteborg så det kommer kosta oss lite.Vi hade känt av att DNA varit på väg att lämna under en längre tid och nu är det så. Inga hard feelings, men tråkigt. Hur som helst är vi jävligt peppade på att ut och lira med Sonic Syndicate. Det blir fläsk!

Basisten, Nail, hur skulle du beskriva honom?
Jag tycker att Nail är en av de stadigaste basisterna jag någonsin träffat. Han spelar väldigt enkelt och rakt och har ett jävla driv. Lite som om man skulle tänka sig så som Jason Newsted hade i Metallica. Cliff Burton i all ära, absolut, men de har ju två olika stilar. Jag skulle nog sätta Nail i ett Jason-perspektiv. Jävlig kul är det! Vi har varit kompisar sen vi var tjugo bast och Nail är även mitt bollplank när jag skriver låtar. Kommentarer som ”Det här var jävligt dåligt, det här får du ta bort’ är ärligt och bra. Man måste ha ett bollplank, helt klart.

Hur skulle du beskriva er musik i dag för de som inte vet vilka ni är?
Om vi kikar på recensioner från lite större tidningar så är det alltid det där jävla tjatet om Marilyn Manson och Rammstein. Och där håller jag inte med. Jag äger endast en platta med Manson, en bra platta, men absolut inget jag tagit inspiration ifrån när jag skriver musiken. Rammstein diggar jag som fan, men nej, jag skulle vilja kalla vår musik för ren metal med en industriell touch.

Nail

Har du några influenser när du skriver texter och låtar? Är det egna känslor bakom eller följer du något visst tema?
Från början var det mycket antireligion. Jag har alltid varit en strong believer när det gäller att ‘tro på dig själv’, och det använder jag mycket av i texterna. Om du inte tror på dig själv, först och främst, då kan ju ingen annan hjälpa dig heller. Varken Gud eller Jesus. Så ta tag i dig själv och dina egna problem. På senaste skivan är texterna lite mer personliga, inte bara mitt tyckande och tänkande utan mer beskrivningar av känslor. En av låtarna ’At the end of the tunnel’, är jag väldigt nöjd med. Den skrev jag när Paul Raven, basisten i Killing Joke, Ministry och Prong, gick bort. Jag började fundera på döden och när det är dags. Hur vill jag dö? Hur vill jag känna när jag dör och vad kommer jag samt hoppas jag att känna? Vissa låtar tar tid att skriva men ’At the end of the tunnel’ gick jävligt fort. Det bara trillade på och det är väl för att det blir mer spontant och att man beskriver något just då.

Är ni ett liveband eller ett studioband?
Vi ska fan stå på scen! Vi trivs bäst där och får den bästa responsen av både publik och tidningar.Vi har fått blandade recensioner på senaste plattan, en del dåliga med även en hel del toppbetyg. Live har vi nog aldrig fått en dålig recension. Vi ska vara på scenen. Vi är ett liveband.

Albumet ”White Trash Devil In a Jesus Christ Pose” släpptes nu 2010 genom skivbolaget GMR. Hur hamnande ni där?
GMR är vårt första riktiga skivbolag. Vi har som sagt släppt två plattor själva innan. När jag skrivit färdigt alla låtar till den senaste plattan så gjorde jag en grov mix och en grov mastering och fick hjälp av Sonic Syndicates manager, Mike Gargano, att skicka ut alla låtar till mellan 30-40 bolag. Responsen blev ”För mycket Manson”. Jag fattar inte, jävla idioter, haha! Jag satte mig framför datorn, surfade omkring lite och hamnade på Crucified Barbaras bolag, GRM. Jag tänkte ”vad är det här då?”, och skickade ett mail vilket visade sig vara en bra chansning. Det kändes jävligt bra då det ligger här i Stockholm. Det är nära och bra och även lätt att hålla kontakten. Lena, som är ägaren, är ett riktigt musikfan och har varit med länge. GMR har den här plattan nu och så har de option på nästa, vilket innebär att om det trillar på bra med den nuvarande och/eller de gillar nästa platta, så har de första tjing på den, vilket vi självklart hoppas på!

Ni har även några gästartister på plattan i form av Patrik Wirén, Gustaf Jorde och Misha Sedini. Bra folk! Hur gick detta till?
Jävligt bra folk. Bra människor, snälla människor, fina människor, snygga människor!
Vi börjar med min favorit, Patrik Wirén. 1996 spelade jag trummor i ett band som hette Slapdash. Vi låg på Nuclear Blast Records och NMW Records här i Norden, och där låg också Misery Loves Co, det var så jag lärde känna Patrik. Detta var faktiskt första gången jag hörde Misery och det var i denna veva jag fick upp öronen för det här med industriell metal. Misery och Nine Inch Nails var inkörningsporten. Ända sen dess har jag älskat hans röst och jag har skrivit många låtar med hans röst i tankarna och hoppats på att han vill gästa. Jag skrev två låtar och hoppades på att han ville sjunga på någon av dem. Han föll pladask, utan tjat, för en av dem. Patrik skrev text och sjunger rubbet på låten ‘Almost Gone’, vilket är en av mina favoriter på plattan och resultatet blev jävligt bra.

Gustaf Jorde, från Defleshed, kände jag inte så bra, men vi hade många gemensamma kompisar i Uppsalatrakten. Jag skrev en låt, som blev plattans hårdaste spår, och jag kände att jag ville maxa detta. Min röst hänger med till en viss hårdhet, men sen går det inte så mycket mer. 
Jag frågade Gustaf som bad mig maila över låten. Jag la på en slasksång, skickade över den och han gillade det. Han gjorde sin grej av det och det blev skitbra!

Misha Sedini, gitarrist (Lingua, Come Sleep), har spelat live med oss mellan 2005-2007. Så det var självklart att han också skulle få hoppa in på ett par låtar. Det är alltid jävligt avkopplande, skönt och kul att ta in gäster. Man ger varandra feedback, det är skitkul.

Kommer du fråga dessa herrar inför nästa platta eller är tanken att plocka in annat folk?
Patrik skulle jag vilja ha med på alla plattor jag gör, haha! Jag har även erbjudit honom att vara med att gästa på scen, men vi får se vad som händer.

Vem är Lady M?
En mycket begåvad ordkonstnär. Hon är även min kära fru. Hon är med på en låt som heter ”Knuckle-duster” där texten handlar om kvinnomisshandel. Det är en stark text. Kvinnomisshandel i hämndtema. Kvinnan får till slut nog och i ren frustration så vevar hon med armen och får in en lyckoträff. Killen faller ned död på marken. Man läser mycket om detta, kvinnor drar sig tillbaka till dessa män genom någon oförståndig kärlek. Och det är detta låten handlar om. Jag personligen förstår ju inte detta men gjorde ett försök att knyppla ihop något. I mitten av låten så läser Lady M en dikt som kändes självklar i låten.

På plattan hittade jag en egentolkad version av Iron Madien’s Running Free. Kan du berätta lite om den?
Det har blivit både en hatad och älskad låt. ”Riktiga” Maiden-fans hatar den naturligtvis, men många andra gillar den. Ett exempel är Paul Di’Anno, som gav tummen upp för vår version. Redan 2005 gjorde vi en demoversion av Running Free. Vi gillar den och ville spela den live för skojs skull. Nail, vår basist, är helt såld på Maiden. Han har alltid älskat Maiden. Det har jag också och särskilt Paul Di’Annos plattor. Vi gjorde en version där vi drog ned till halvtempo, groovade på lite och den funkade skitbra live och vi fick jävligt bra respons. När vi sedan skulle spela in en ny version inför plattan tänkte jag att jag ska fan fråga Paul Di’Anno om han vill vara med och gästa. Så genom en mindre kontaktkedja fick hans manager ett mail och en förfrågan. Paul Di’Anno svarade att han måste kolla med Steve Harris först, för tydligen måste allt som har med Maiden att göra, gå genom Steve. Inget ont blood inget sånt, utan bara schyssta puckar. Steve Harris gav sitt godkännande och det kändes jävligt bra. Vi skickade över låten och han tyckte låten var skitcool. Vi frågade via mail om det kommer att kosta oss någonting, några veckor gick och vi fick svaret att det kommer att kosta oss 10 000 pund, haha! Så vi la ned det.

Vilket är ditt favoritspår på plattan?
Favoriten är ”At the end of the tunnel”. Men sen är det alltid roligt att spela ”The Hunt”, folk verkar verkligen ta den låten till sig. ”The Hunt” skrev vi faktiskt till Playstation 3-spelet ”The Darkness”. Låten skrevs redan 2007 och vi körde den live lite här och där. Spelet fick ingen jättehype här i Sverige men men vi tog upp den igen och la den på plattan.
”Ursäkta mig lite”, säger Bergman här, och drar av en tuff hårdrocksrap baserad på lättöl.

2009 verkar ha varit ett bra år för er med mycket livespelningar. Bland annat Sweden Rock?
Stämmer. Vi supportade Raubtier, Sparzanza, M.A.N och Deathstars. Det är det vi försöker lägga krut på. För att nå ut till en bredare publik måste vi ha lite draghjälp. Vi och Sparzanza har korsat vägarna tidigare. Det är jävligt schyssta gubbar. Vi försöker få in foten och supporta mycket bra band där vi tror att vi har något att hämta.

Deathstars var otroligt. Det var första gången vi fick en sådan enorm kick och upplevelse. Vi supportade dem i Göteborg på Sticky Fingers. Vi är alltid peppade som fan på scen och redan efter första låten började folk gunga med och efter tredje låten så var det all in med händerna i luften. Den känslan är enorm. Det var riktigt roligt. Vi sålde skitbra med merch, signade autografer i en kvart och ändå visste inte folk vilka vi var, haha!

Om vi spelar support så tar vi alltid på oss rollen att tagga upp publiken. Vi peppar som fan. På 80-talet var ju förbandet där för att dra igång och peppa publiken och så tycker jag det ska vara fortfarande.
Sweden Rock är alltid grymt, men tyvärr hade vi en lite pissig tid, torsdag kl 13. Samtidigt som oss spelade Pain och Rage på andra scener. De slutade spela en kvart innan oss vilket gjorde att vi fick mer publik och då det blev ok.

När ni är ute och spelar, utsätter ni andra för pranks eller blir ni själva utsatta?
Haha, tyvärr är vi ett ganska tråkigt band. Jag dricker inte, jag är mer ute i business och skapar nya kontakter, och det är ju lite trist. Basisten dock, han tycker om öl och sprit. Vi har ju, som jag sa, känt varandra väldigt länge, men folk som inte känner honom uppfattar nog honom som ett riktigt jävla rövhål. Han blir lite tuff, men menar aldrig något illa. Han är en stor teddybjörn. En stor tatuerad teddybjörn som dricker mycket öl, haha. Vi måste nog jobba på det där lite så vi blir lite roligare att hänga med.

Vart står ni just nu, vad är det som komma skall?
Vi ska ut och lira med Sonic Syndicate. Det ska bli svinkul! Jag har träffat dessa gubbar innan och de gör ju det de älskar, de står för sin musik och de gör det jävligt bra. Förutom balladen, haha! Jag gillar ballader men då ska det vara något i form av en Misery Loves Co-ballad eller kanske någon episk ”One” (Metallica). Nej, men det ska bli riktigt kul. Vi ser fram emot detta. Det ska bli kul att hänga med Syndicate. De verkar avslappnade och jävligt trevliga. Vi är jävligt taggade för detta! Hör du det? JÄVLIGT TAGGADE! Basisten har till och med köpt nya strängar för fan!

Ni är väldigt aktiva på nätet idag. Myspace, Facebook och liknande?
Ja, det är så det funkar i dag och det är här jag försöker lägga allt PR-krut. Det finns ingen anledning att springa runt med flyers eller sätta upp affischer längre.

Nu till bläck! Har du några speciella storys kring gaddningarna?
Jag har tre favoriter som jag tänkte ta upp. Den första berättar rakt av vad jag är. Den är rätt ny och gjordes hos Lucky Devil Tattoo. Jag fattar faktiskt inte själv varför jag väntat så länge med att göra den. Vi har precis fått spons av Lucky Devil så det blir fler. Han håller till i Gnesta, utanför Stockholm. Han är rätt färsk på marknaden men duktig. Jag kommer även i fortsättningen hålla mig till rätt enkla grejer. Jag vill ha mer text, citat eller loggor. Enkelt, rakt och tydligt. Det ska vara saker som berättar ”This Is Me”. Eller va’fan, jag kan lika gärna skriva Bergman, haha!

Nästa gjorde jag och min fru när vi gifte oss. Samma text på samma ställe. Sandra Wikberg på House of Pain Tattoo här i Stockholm fick den äran. Sandra är jävligt duktig och även gift med en av mina absolut bästa kompisar, Ronnie Nyman från Enemy Is Us.

Nu till en gammal klassiker. Tillbaka till 80-talet! Taget från King Diamonds första soloplatta ”Fatal Portrait”. Mia på Doc Forrest gjorde denna. När jag gjorde den la vi till skuggningar på vingarna, som jag i dag tyvärr ångrar. Dels hade jag nog tyckt den varit snyggare i dag utan skuggningarna och så hade det varit lättare att bygga in den i något annat. Äh, King Diamond, för fan!

Nu jävlar, Bergman, blir det lite off topic, men ändå inte. Om du fick byta ut huvudrollsinnehavaren i en film och placera dig där istället, vilken film skulle du då välja?
”Fäbodjäntan”, tjejen med korven!

Fobi?
Nej, ingenting. Jag är inte rädd för någonting.

Beskriv ert band med ett enda ord.
METAL

Senast inköpta plattan?
Oj, nu måste jag tänka. Alltså köpta skiva. Jag köper ju fortfarande skivor, det gör jag. Senaste var nog en vinyl på Myrorna dit jag brukar gå och leta skivor. Jag tror faktiskt att det var Europes första. Self-titled, släpptes 1983. Den skulle jag ha! Jag köpte även AC/DC ’”Black Ice” på CD, för någon månad sen.

Är ni ett snällt band eller är ni elaka mot folk?
Vi är ganska snälla, fast elaka mot folk.

När blev du riktigt arg senast?
Jag blir arg på riktigt varje gång jag står på scen. Då är jag förbannad på riktigt. Jag är förbannad på alla orättvisor. All aggression man har sedan man var liten kommer ut då. All skit kommer ut! Och det ska ut där, just då! Sedan är man glad igen.

Är du aktiv inkzine/gaddad-besökare?
Nej, jag är på väg. Eller jag brukar kolla in musiktipset, men jag ska bli bättre.

Har du ljugit om allt du sagt i dag?
Ja, jag lirar inte egentligen i band. Nej, men det mesta är sant. Kanske 50 procent.

Tyvärr kunde inte basisten, Nail, medverka vid intervjun. Han fick uppdraget att strippa lite på hemmaplan och ta bilder så vi även kunde få med hans gaddningar.

Nail berättar:
”Vet fan inte vad jag ska säga om dessa. De har ingen speciell betydelse. Natt-tatuering big time! Danne tatuerade mig på nätterna när alla andra kunder gått hem. Det är nog snart 10 år sedan jag gjorde dom. PÅ den tiden jobbade Danne på Lilla Satans Tattoo i Solna, även kallad Lilla Gatans Tattoo. Jag hängde där en del och på den vägen är det. Har tyvärr ingen kontakt med Danne nu för tiden. Har ett par tatueringar som inte är klara än så jag hoppas vi stöter på varandra nån gång i framtiden.”
Danne, Daniel Ekdahl, jobbar idag i Strängnäs och driver Ekdahl Family Tattoo.

Bandpic:

Sluta bizza och ta mig till deras musik!

Text: Jasmine Grafik: Tobias.B

De fyra unga grabbarna i Falkenbergs-bandet HelloandSo lirade på Harry B James för en vecka sedan och Inkzine var på plats. Bra musik och en öl på en tisdagskväll kan aldrig bli fel. Harry B James lilla scen var ingen match för grabbarna i HelloandSo.
Med en grym publikkänsla, på ett avslappnat sätt, sätter Yatta tonerna och fångar varenda rockares uppmärksamhet på stället, som sitter och avnjuter en öl denna kväll. Efter att fått höra både gamla och nya låtar, hör vi avslutningsvis Andy ropa ”Tack som fan globen!” och låten Pete drank Absinth drar igång.

Trots att det inte var överdrivet mycket folk på plats, var det en bra stämning och grabbarna tycktes inte hålla igen för det. Kvällens arrangörer är även värda att nämna, nämligen Klubb Dislocated, det är genom dem ni kan få chansen att visa upp just ert band på Harry B James, deras säregna koncept är värt att läsa om på deras hemsida. Efter en bra spelning körde Inkzine ett gäng blandade frågor med grabbarna i HelloandSo som resulterade i följande:

Yatta: Sång/gitarr Pete: Gitarr Andy: Bas Rojder: Trummor - Foto: Jas

Hur gick spelningen tycker ni?
- Det gick fantastiskt bra faktiskt, skitkul!

Så, vad tycker ni om oss Stockholmare?
- Det är lite blandade känslor. Vi har träffat en del läskiga personer och en del bra personer, det känns som om Stockholmare är antingen eller, utan något mellanting. Fast mestadels har dem varit väldigt bra såklart.

Men hur länge har HelloandSo funnits och vad är förklaringen till det genuina bandnamnet?
- Haha! Vi har funnits i ungefär sex år och förut hette vi PartOne. Jag fick ett sms när jag satt på flygplatsen i London där det stod: ”Vi ska byta bandnamn till HelloandSo och om du inte svarar på detta sms, så byter vi direkt, oavsett vad du säger!” Och så blev det ett nytt bandnamn, berättar Yatta. Det finns ju inget annat bandnamn som är likt vårat, så det är jävligt bra när man exempelvis söker på YouTube! ”Hallå så” är ett uttryck som otroligt många i Falkenberg använder sig av hela tiden, vilket gör det rätt klockrent.

Om man vill se er i sommar, vart ska man åka då?
- Åk till Halmstad imorgon! (Alla skrattar) Det är faktiskt den enda spelningen vi har inbokad än så länge, vi ska spela in album i juli nämligen och det tar upp i princip all vår tid.

Härligt! Vad ska ni själva göra i sommar, bortsett från musiken?
- Vi ska grilla, skejta, dricka öl, bo i studion som ligger jämte en golfbana – så vi kanske ska ta och lära oss att spela golf! Vi har inga pengar direkt så det blir en ganska lugn sommar.

Låter som en ganska bra sommar ändå. Men vem av er står för låtskrivandet?
- Andy (basisten) lägger oftast grunderna, men allt slutmaterial och själva låtskrivandet är vi alla inblandade i. Vi vill såklart att hela bandet ska kunna stå för våra texter när vi lirar.

Vart kommer all inspiration ifrån då?
- Vi tänker väl typ ”Nu MÅSTE vi skriva en bra låt” och så koncentrerar vi oss som fan…
Efter lite diskussion säger Pete följande kloka ord:
- Inspirationen kommer ju från allting som händer varje dag, allt från vänner, till festande och liknande. Det får jag inspiration av i alla fall. (Grabbarna håller med och ger Pete lite positiv cred för orden)

Deras t-shirt finns att köpa på gig. Foto: Jas

Vad har ni för tips för den om vill lyckas inom musikbranschen, hur gör ni?
- Ragga upp Jasmine på Inkzine! Och gör något man kan stå för och kör fullt ut på det! Så kör vi i alla fall.

Haha! Sist men inte minst grabbar, hur är det med  tatueringar och piercingar?
Yatta drar lite i sin läppiercing och sedan utbrister ännu ett härligt skratt från hela gänget följt av:
- Vi är fattiga på tatueringsfronten och söker gärna sponsorer som vill kladda på oss! Det får bli i princip hur fult som helst!

Men någon tatuering har ni väl?
- Haha! Inte en enda faktiskt. Vi är oskulder, på den fronten.

För er som missade giget med killarna som är  helt otatuerade och grymt härliga, kan jag starkt rekommendera er att springa på nästa gig. Det var ren underhållning, med oseriöst och roligt mellansnack – men seriöst bra låtar. En riktigt skön stämning helt enkelt. Jag tror definitivt att framtiden är ljus för detta band och jag gick hem med en snygg t-shirt samt ett glatt humör, efter att ha skrattat en hel del med grabbarna.

Nu när ni har lärt känna HelloandSo lite bättre, tycker jag att ni borde kolla in deras myspace, skriva en rad och lyssna på deras nya singel ”All my mistakes had boyfriends”. Ni kommer direkt till deras MySpace genom att klicka på ikonen nedanför.